Syrien visar hur illa det kan gå
Spekulationernas tid är förbi. Det behövs en starkare vilja än hittills för att lösa konflikten i Syrien.
Brittiska The Guardian säger att mycket tyder på att Bashar al-Assads regim i Syrien är svagare nu än den varit någonsin tidigare under de fyra år kriget har pågått. Som exempel på detta säger Guardian att staden Jisr al-Shughour igen är i rebellernas händer. Assadregimens soldater hade triumferande erövrat staden 2011 från rebellerna.
Enligt samma källor ska rebellgrupper som upplevt sig hotade från både Assads styrkor och Islamska statens (IS) mordlystna krigare nu ha lyckats samla sina led. De uppger att ett viktigt hinder har röjts ur vägen efter att Turkiet och Saudiarabien funnit varandra.
Turkiet var ett av de första länder som krävde Bashar al-Assads avgång och som erbjöd en fristad åt flyende syrier. I Saudiarabiens intresse ligger att stödja de grupper som bekämpar IS och därför ska andra delar av den splittrade syriska oppositionen ha lättare att få stöd också därifrån.
Egentligen är läget i Syrien en kombination av en maktkamp mellan USA och Ryssland, mellan Assadregimen och oppositionen, mellan Iran och resten av Mellanöstern och mellan parterna i den palestinska frågan.
Ironiskt nog har EU länge hållit en påfallande låg profil – eller "gömt sig" bakom FN:s breda rygg – i frågan. Men FN:s säkerhetsråd har varit handlingsförlamat och två FN-specialsändebud i Syrien – förre generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan samt algeriern och veterandiplomaten Lakhdar Brahimi – har misslyckats i sina försök att få till stånd en lösning.
Ryssland ville ha förhandlingar som inkluderade Assad och hade åtminstone ett passivt stöd av Kina. USA, Storbritannien och Frankrike ville bli av med Assad.
Rysslands försiktighet när det gällde att spela ut Assad till förmån för rebellerna var i viss mån förståelig. Oppositionen bestod av en brokig skara vars enda gemensamma nämnare var att bli av med Assad.
Assad spelade högt på detta och lät IS hålla till i sitt rikes nordöstra del. Det var först när IS började lägga områden i Irak under sig som omvärlden vaknade till vad som höll på att ske.
Beroende på källorna varierar siffrorna. Men mellan 200 000 och 300 000 människor har dött, 500 000 har försvunnit och 5 miljoner syrier har flytt.
Konflikten har spillt av sig på EU, eftersom tusentals syrier korsar Medelhavet med livet som insats. En av de främsta humanitära flyktvägarna har varit att ta sig över gränsen till Turkiet. För tillfället diskuterar FN möjligheten att stänga den gränsen med motiveringen att man befarar att också terrorister tar sig över.
Det är ett förslag som EU knappast motsätter sig. Man vill täppa till alla hål genom vilka människor i nöd kan slinka in och vidare till hamnarna i Medelhavet.
En lösning är det däremot inte. Flyktingvågen från Syrien tar slut först när omvärlden lyckas enas om en lösning som erbjuder en verklig möjlighet att bygga sin framtid i landet. Det gäller dessutom inte bara Syrien, utan också flera andra länder: Somalia, Etiopien, Nigeria, Irak och Afghanistan.
Syrien är ingen enskild eller isolerad konflikt. Maktkampen kring den påverkar diplomatin när det gäller avtalet mellan väst och Iran om Irans kärnprogram, tvåstatslösningen för Israels och palestiniernas del samt flyktingvågen över Medelhavet in i EU.
EU och enskilda länder, inklusive Finland, kan inte tala för att "hjälpa folk på ort och ställe" om man samtidigt vill skära i biståndet och stänga gränser.