Mördad för sina nyheter
Rena basjournalistiken är svår och farlig i många länder.
Överst på pappret hade Socokom-studeranden i journalistik skrivit med liten font att han önskade att hans övningstext skulle bli läst där den också har betydelse. Att hans kritik mot vapen också skulle noteras i de delar av Finland där folk verkligen har gevär i skåpen, och barnen med sig när jaktlaget träffas.
Av det virket gör man journalister. Det är en sak att sitta bland sina egna, i majoriteten, och fila på ny bitsk retorik om världens gång. Och en annan sak att vara en röst när ingen annan vågar säga någonting.
Inte längre bort än i Ryssland står många av våra yrkeskolleger inför det valet. I den dagliga finländska redaktionsjargongen sugs vi med i det allmänna svallet nu om öst mot väst. Men vi vet mindre om vad det för ryska kolleger konkret innebär att ha sin pressfrihet kringskuren ett par hundra kilometer bort.
I Bangladesh bloggade Rahman, 27, mot radikal islam. Han mördades på gatan av tre män och knivskars i ansiktet så att man fick identifiera hans kropp med hjälp av vad han hade i sina fickor. Vid polisförhören visste ingen av de tre männen, från en koranskola intill, vad en blogg var.
I Sydsudan sköts, lemlästades och brändes journalisterna Dalia, Adam, Musa och Randa av okända angripare under en reportageresa. Deras lilla radiostation Raja FM hade rapporterat om okända gruppers våld mot byar i trakten.
Landet är tvåa i dödstabellen över journalister 2015. Ovant nog ligger ett europeiskt land just nu etta – Frankrike med de åtta journalister och fyra andra som dödades vid tidskriften Charlie Hebdo.
Alla människoliv är lika värda. Om Charlie Hebdo har däremot allt blivit sagt; om Raja FM ingenting. Utan de fyra kollegernas död hade inte ens internet vetat att någon också därute gör basjournalistik, på 101,0 megahertz.
Pressfrihetens dag firas på söndag den 3 maj.