Oklokt mot de där ryssarna
Vänskap till språk, kultur och folk kan bestå – även om regimer hotar varandra i rubrikerna.
Vänskap tar år att bygga upp, men en kort tid att demolera. Det reflekterar man ofta över i internationella vänskapsföreningar mellan länder – särskilt nu i det något tvivelaktigt, men dock anrika Samfundet Finland-Ryssland.
Under Sovjettiden samlade samfundet över 100 000 medlemmar, under borgerligt förankrade ordförande som Göran von Bonsdorff eller Martti Miettunen.
I dag har medlemsantalet rasat till en tiondel. I det rådande internationella läget råder ÅA-statsvetaren Göran Djupsund (HBL 1.4) rentav politiker att hålla sig borta från organisationen. Särskilt ska ordföranden, Centerns Paula Lehtomäki, behöva akta sig för att politiskt spilla sås på sin kjol på det sättet.
Det är en överspänd reaktion under denna kalla vårvinter i världshistorien. Med några få undantag arbetar vänskapsföreningar för kontakter med människor, språk och kultur, inte med regimer.
Ett annat uppjagat uttalande var försvarsminister Carl Haglunds (SFP) åsikt om att utökade studier i ryska i Finland nu skulle ge "fel signaler" – visserligen när skolsvenskan hade spelats ut mot ryskan, men i alla fall.
Journalisten Anna-Lena Laurén skrev 2009 den blixtrande kvicka och analytiska boken "De är inte kloka, de där ryssarna".
Det var för sex år sedan. Nu när Ukrainakrisen har blottat arga motsättningar i Europa, död och sorg, känns det som om det var länge sedan boken med vardagsbilder ur det moderna Ryssland.
"En bild av landet utan Putin", skrev en recensent då. Nu kan man reflektera över hur skrämmande fort det i Finland har gått tvärtom: att vi inte längre ser land och folk, utan bara regimen Putin.
Ryssland har klart och entydigt brutit folkrätten vid sina gränser till Ukraina. Naturligtvis. Men det är ännu inget skäl till att sluta förhålla sig sansat och klokt till själva ryssarna.