Tyst om dystra siffror
Då den nu avgående regeringens första uppsättning under Jyrki Katainen tillträdde hade den som mål att arbetslösheten vid valperiodens slut skulle vara nere på fem procent. Verkligheten är dubbelt värre, arbetslösheten ligger på drygt tio procent.
På motsvarande sätt missade regeringen också grovt i sysselsättningsmålet. Sysselsättningsgraden skulle enligt regeringsprogrammet nu ligga på 72 procent. Statistikcentralens färska siffror visar att den under det senaste året har sjunkit till 66,6 procent. Sysselsättningsgraden då säsongsvariationerna beaktas är 68,2.
Statistikcentralen presenterade tidigare i veckan arbetslöshetssiffrorna för februari. De har inte på 15 år varit så höga i februari som nu, 10,1 procent, vilket motsvarar 268 000 arbetslösa. På ett år har arbetslösheten stigit med en hel procentenhet, ifjol vid samma tidpunkt var 27 000 färre utan jobb.
Här bör man också minnas att Statistikcentralen endast noterar de aktivt arbetssökande. I verkligheten är närmare 100 000 fler arbetslösa.
Trots att den magiska tioprocentsgränsen har passerats och siffrorna har vuxit mycket på 12 månader har veckans notering gått förbi relativt obemärkt. Det har inte heller väckt märkbara reaktioner att speciellt de långtidsarbetslösa har ökat kraftigt - nästan 20 procent på ett år. I dag har över 100 000 finländare gått utan arbete i över ett år.
Arbetslösheten bland de yngsta har också skjutit i höjden. Arbetslöshetsgraden bland 15-24 åringarna var i februari 25,5 procent, mot 22,9 för ett år sedan. Det passerade likaså relativt obemärkt.
Den allra största förändringen har skett bland arbetslösa kvinnor i gruppen 25-34 år, deras antal har nästan fördubblats under ett år.
Är arbetslöshetssiffrorna bara fråga om några i raden av alarmerande ekonomiska indikatorer och inte värd att därför notera så speciellt mycket?
Den som resonerar så har inte insett allvaret.
Det primära målet för de flesta ekonomiska åtgärder borde vara att förbättra sysselsättningen. Så länge den inte förbättras utan som nu tvärtom försämras, sitter vi fast i ett ekorrhjul som bara rullar snabbare, ekonomin förbättras definitivt inte.
Det är närmast paradoxalt att antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn däremot har ökat sedan februari i fjol med 10 000. Den sektorn borde man väl närmast ha försökt krympa för att spara kostnader.
Valrörelsen innehåller förslag om både käpp och morot för de arbetslösa för att aktivera dem. Men frågan är inte vilkendera som kunde ge det bästa resultatet, nu behövs säkert både och, plus en hel del annat.
För att förbättra sysselsättningen behövs framförallt nya arbetsplatser inom den privata sektorn. Trösklarna för att anställa bör sänkas och lönebikostnaderna minskas. Likaså finns det behov av betydligt större flexibilitet för en arbetslös att göra kortare jobb eller delvis driva en egen firma utan att förlora allt arbetslöshetsstöd.
Situationen är samtidigt märklig i exempelvis Nyland där arbetslösheten nu har ökat allra mest, med 15 procent till 90 000. Södra Finland och huvudstadsregionen är en motor för landets ekonomi, men inget undantag i den dystra arbetslöshetsstatistiken.
Samtidigt finns ovanligt många lediga arbetsplatser här, ungefär 18 000. Det här är ett av problemen, utbud och efterfråga möter inte varandra. En hel del av de lediga arbetsplatserna är tidsbundna eller deltidsjobb, men det borde ändå vara ett bättre alternativ än arbetslöshet.