Fel sparat, Raseborg!
Abstrakta sparåtgärder blev konkreta: färre blöjor, dubbelt så dyr intervallvård. Hög skatt garanterar inte kvalitet i välfärden.
VN:s artikel (25.3) om krigsveteranen i Ekenäs som inte längre får de sju blöjor han behöver varje dygn har väckt starka känslor.
På ett allmänt plan, och utan att känna till alla omständigheter i det aktuella fallet, kan man se det som en konkret följd av det rådande paradigmet i den finländska äldreomsorgen: att en äldre ska bo i sitt hem så länge som möjligt.
En ofta använd motivering är att det är så de äldre vill ha det.
En betydligt krassare orsak är att det blir billigast för samhället på det sättet. Kommunen sätter in olika åtgärder för att stödja hemmaboendet, men VN:s exempel visar att resultatet trots alla goda avsikter kan bli en tillvaro som rör sig vid gränsen för det människovärdiga.
Artikeln visar också att systemet kräver stora, och naturligtvis obetalda, insatser av de anhöriga.
Skattesatsen i Raseborg är 22 procent. Bara fem kommuner i landet taxerar sina invånare strängare än så. Raseborg har kämpat med dålig ekonomi ända sedan staden bildades.
Men att ansvarig tjänsteman i en kommun där skattesatsen hör till landets allra högsta kommenterar blöjbegränsningen med "vi har inte pengar till att låta alla beställa hur många de vill" kan nog få en och annan skattebetalare att undra vart pengarna i så fall tar vägen. Åtminstone kan man inte säga att skatterna måste vara höga för att rädda välfärden.
Det handlar inte om lyx och inte om guldkant, det handlar om ett hjälpmedel som gör att en gammal man inte behöver ligga i en nedsölad säng.
Och det handlar inte heller om att "dela ut hur många blöjor som helst", bara om att se till att klienten har så många som behövs, varken mer eller mindre.
Hela upphandlingen av blöjor verkar fungera på leverantörens och inte på användarens villkor. Då hemvården tidigare fyllde på klientens förråd vid behov levereras det nu tio stora lådor, hundratals blöjor, till bostaden var tredje månad.
Lagerhållningen har flyttats från vårdproducenten till användaren. Det verkar inte särskilt serviceinriktat, och visar att upphandlaren har låtit priset och inte kvaliteten avgöra. Det kan vara motiverat när kommunen köper kopiepapper, men inte när det handlar om intima hjälpmedel.
Det allvarligaste är att kommentarerna från både tjänstemannen och ansvariga politiker visar att staden inte ser något problem med nyordningen. Ekonomin har tagit överhand över empatin i en sektor där man har rätt att vänta sig motsatt prioritering.
Raseborg, liksom alla andra kommuner i landet, drabbas av de statliga sparåtgärderna, och har ingen annan utväg än att höja klientavgifterna. Till exempel avgiften för intervallvård höjdes från 19,20 till 38,10 euro per dygn. Också det drabbar veteranen i VN:s artikel.
Grundtrygghetsnämndens ordförande Karl von Smitten, SFP, har rätt i att avgifterna har varit låga, och nu ligger närmare den nationella nivån. Om raseborgarna har varit bortskämda eller inte är förstås en bedömningsfråga.
Det finns ändå olika sätt att verkställa förhöjningen, som ju är nästan 100 procent. Måste allt tas ut på en gång, och måste övergångstiden vara så kort? Beslutet togs i januari och trädde i kraft i mars.
Samma dygnspris tillämpas i andra kommuner, men till exempel Mariehamn har ett utgiftstak på 697 euro per år, efter det sjunker avgiften med nästan hälften. Ett liknande system skulle dämpa kostnadseffekten, men Mariehamn med en uttaxering på 17,75 procent har sundare ekonomi än Raseborg.