Paradoxal läkarbrist
Det finns fler läkare än någonsin. Men hälsovårdscentralerna lockar inte.
När kirurgen Karl von Smitten utexaminerades (VN 3.3) fanns det femtusen läkare i Finland, men ingen läkarbrist.
Paradoxen är att det nu finns över 26 000 läkare, men att tjänsterna ändå inte blir besatta, säger han. Karl von Smitten, SFP är ordförande för grundtrygghetsnämnden i Raseborg.
Det är de stora samhällsförändringarna som har ägt rum sedan 1960- och 1970-talet som gör sig gällande. Folkhälsolagen kom 1971, den gav oss hälsovårdscentraler i stället för kommunalläkare som ibland arbetade dygnet och året runt. Under 1970-talet nästan fördubblades antalet läkare. Nya tjänster skapade behov av flera läkare.
Den relativt lilla och lättdefinierade gruppen läkare visar också i ett nötskal hur samhällsutvecklingen i Finland ser ut: huvudstadsregionen drar till sig människor och resurser från hela landet.
Av dem som har studerat till läkare vid Helsingfors universitet börjar 85 procent arbeta inom Helsingfors universitetssjukhus sjukvårdsområde. Tjugo procent av de läkare som har studerat på annat håll har flyttat till läkartjänster i huvudstadsregionen. Det betyder att en tredjedel av alla landets läkare jobbar inom något av HUCS:s tre sjukvårdsområden.
Var tredje läkare väljer hellre att sälja sina tjänster via ett företag där man själv kan bestämma sina arbetsvillkor än att ta jobb på en hälsocentral.
Att hvc-jobben inte lockar är en av indikationerna på att det nuvarande hälsovårdssystemet inte fungerar. Den allt osäkrare social- och hälsovårdsreformen förväntas råda bot på problemet.
Men i reformen ser det inte ut att finnas utrymme för att enligt nordisk modell låta läkare jobba inom den offentliga hälsovården oberoende av arbetsgivare. I stället ska större vårdcentralenheter med bredare specialisering locka fler läkare till hälsocentralerna.
Priset för det är att hälsocentralnätet tunnas ut.