Skifte innan patienten är död
Den dag Päivi Räsänen är borta ur politiken kommer samhällsanalytikerna att häpna hur lite de har tittat på den världsliga konservatismen.
Inrikesminister Päivi Räsänens (KD) specialmedarbetare Niklas Andersson lämnade ministeriet för fem månader sedan.
På måndagen meddelade han att han i riksdagsvalet kandiderar för SFP. Det är bara ett avhopp i raden. Bland svenskspråkiga riksdagskandidater ställer partiets förre ordförande och presidentkandidat Bjarne Kallis nu upp för Samlingspartiet.
Kristdemokraterna har i Europa har vuxit fram mest som en politisk rörelse för katoliker. I Finland leder landets katolik nummer ett, Timo Soini, däremot ett eget parti, Sannfinländarna. Där återfinns också en annan tidigare KD-ordförande, Toimi Kankaanniemi.
Med avhoppen börjar det se ut som om det lilla, kristdemokratiska arvet vore skiftat mellan andra partier redan innan den sängliggande är död.
Den 36-årige Niklas Andersson från Raseborg har inte varit någon stor röstmagnet för KD. Ändå kan hans avhopp bli knäcken för partiets närvaro på svenska, särskilt i södra Finland. Det som händer på svenska i dag kan moderpartiet stå inför i morgon.
Mycket hör samman med partiordförande Päivi Räsänens person. Efter elva år som partiledare har hon för en uthållig grupp samhällsengagerade kristna blivit en oersättlig guru och abbedissa.
Vill någon skissa nya linjer för KD – kanske den fallna EU-parlamentarikern Sari Essayah – är det svårt utan att få kritik för att kompromissa med "grundläggande värden".
I somras försökte KD:s vice ordförande Laura Peuhkuri sig på en kupp i direktsändning, vilket man sällan ser mellan partikamrater, åtminstone inte i Yles A-studio.
Konfrontationen hade allt ett kristligt gräl har: den återhållna ilskan som bakom fromma fasader har vuxit till en böld som spricker mot alla i rummet; huvudena blitt på sned som på medeltida ikoner; allt inramat av en total brist på strategi för hur utfallet är tänkt att leda till det man vill.
Så det ledde ingen vart. Utan Päivi Räsänen satt kvar, småningom på sitt eget vis ett lika tungt uppslagsord i vår politiska historia som 1970-talets Veikko Vennamo.
Relationen mellan KD och landets moralliberala opinionsbildare påminner ibland om hur Sannfinländarna älskar De gröna som sina motståndare. Vartdera stridsparet fastnar också i symbolfrågor som växer sig för stora.
För KD har det lett till att väljare med en kristen livssyn har tröttnat på partiets smala fokus, på att samhällsbygget enbart ska handla om familjemoral (som reserveras för heterosexuella), alkoholfrågor eller en fortsatt tro på Israel som utopisamhälle.
I samhällsdebatten i stort har KD och särskilt Päivi Räsänen kommit att bli en samlande brännpunkt för samhällelig konservatism. Ibland har samhällsanalytiker lättvindigt, och på sitt vis tolerant, arkiverat det med att den som nu absolut tycker att den bör leva enligt sin tvåtusenåriga bibel bör få göra det.
Samhällsanalysen har däremot ibland missat att konservatismen i många fall saknar religiösa utgångspunkter. Den föds alltså inte bara vid teologiska fakulteter eller i laestadianbyar, utan förekommer inom breda samhällslager; inom idrotten, i bondesamhället eller där män sparkar däck på större fordon.
Den dag Päivi Räsänen är borta som samhällsikon finns mycket att ta igen, och förklara.