En blek strimma av hopp
Man kan inte tala om ett genombrott. Men i bästa fall blir det äntligen en paus i dödandet i östra Ukraina.
Handslaget i Vitrysslands huvudstad Minsk mellan Ukrainas president Petro Porosjenko och Rysslands president Vladimir Putin sade egentligen allt. Parterna står fortfarande långt från varandra.
Vad parterna egentligen har kommit överens om är inte heller entydigt. Ett fredsavtal är det i alla fall inte.
Visserligen står det flera hoppingivande saker i den gemensamma deklaration som Porosjenko, Putin, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president François Hollande offentliggjorde efter de cirka femton timmar långa förhandlingarna.
Ukrainas suveränitet och territoriella integritet ska åtnjuta oinskränkt respekt, heter det bland annat. Men om man vill veta var det ukrainska territoriet börjar och var det slutar gäller det att gå tillbaka till de tidigare Minskprotokollen från den 5 och den 19 september i fjol.
Men eftersom separatisterna satte i gång att erövra fler områden i östra Ukraina efter att man kommit överens om det senaste Minskmötet kan man fråga sig om gränsfrågan faktiskt är löst.
Enligt Porosjenkos uttalanden för nyhetsbyråerna har åtminstone han tolkat det så att Ukraina ska återfå kontrollen över sin östgräns innan året är slut. Varför först då, kan man undra.
En förklaring kan förstås vara att man utökar både Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) närvaro och mandat och uppfyller de krav som OSSE:s ordförande Ilkka Kanerva redan länge har sett som nödvändiga för att observatörerna ska kunna göra sitt jobb. Ett av de mest centrala enligt Kanerva är att OSSE ska kunna övervaka hela gränsen, inte bara två övergångsställen.
Forskaren Kristi Raik vid Utrikespolitiska institutet sade i Yles morgonsändning att hon inte tror att till exempel FN kommer att kopplas in. Det har hon säkert rätt i, krisen i Ukraina är uttryckligen en situation där OSSE borde ha en central roll. Egentligen borde inte hela konflikten ha uppstått, om man hållit sig till vad man kom överens om på Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa – KSSE som senare blev OSSE – i augusti 1975.
Men visst finns det också en gnutta hopp. Det viktigaste är att få slut på dödandet och att leverera humanitär hjälp till civilbefolkningen vars behov är skriande. I den gemensamma Minskförklaringen ska Tyskland och Frankrike erbjuda teknisk hjälp för att få i gång bankväsendet i konfliktområden så att pensioner och socialhjälp ska kunna betalas ut igen.
En positiv nyhet är också att man vill införa en mer systematisk övervakning så att löften utmynnar i konkreta handlingar.
För detta ändamål skapas en mekanism i "Normandieformat" – det vill säga Tyskland, Frankrike, Ryssland och Ukraina gemensamt – ska övervaka att alla parter följer det man kommit överens om. I deklaration talas det om möten mellan dessa med regelmässiga tidsintervall på högsta utrikestjänstemannanivå.
Positiva om än rätt allmänna formuleringar som ska skapa förtroende mellan EU och Ryssland nämns också.
Mycket beror nu på om den överenskomna vapenvilan faktiskt träder i kraft vid midnatt mellan lördag och söndag och om parterna drar bort sina tunga vapen inom två veckor, vilket Putin uppgav som tidsgräns.
På sin höjd kan man hoppas på att alla parter agerar på ett sätt som gör konflikten kontrollerbar.
Freden är ännu långt borta. Kriget har tillsvidare bara tagit en paus.
En strimma av ljus som när som helst kan slukas av mörkret omkring.