Bladet vänds i Ukraina
Ukraina bekräftar vad många länge har trott. I viktiga frågor vill EU-länderna agera själva.
Ironiskt nog är det Javier Solana, EU:s första representant i utrikes- och säkerhetsfrågor (1999–2009) som framstår som en stark ledare. Inte hans efterträdare Catherine Ashton eller Federica Mogherini som valdes till Ashtons efterträdare i fjol.
Detta stärker ytterligare uppfattningen om att EU varken kan eller har politisk vilja att skapa nya verktyg för Europas säkerhet. I och för sig är det naturligt, de flesta EU-medlemmar är redan medlemmar också av försvarsalliansen Nato och onödiga överlappningar ska undvikas.
När två stora EU- och Nato-länder, Tyskland och Frankrike, går i bräschen för att hitta en utväg för att få till stånd en vapenvila i Ukraina gör de det utifrån också Natos och sina respektive länders säkerhetspolitiska intressen.
Utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) hade rätt när han i en intervju för FNB sade att det inte är värt att byta ut draghästarna när man håller på att ta sig över en strid ström, det vill säga ersätta Merkel och Hollande med Mogherini eller någon annan EU-representant i förhandlingarna med Ukraina och Ryssland.
För det är uttryckligen vapenvila, inte fred, som är vad man i bästa fall kan uppnå. Att få tag i ändan av ett nystan som fortfarande kan trassla till sig när som helst.
För det är precis som Tuomioja säger, många viktiga och svåra frågor återstår.
Tyskland motsätter sig planerna på vapenleveranser till Ukrainas armé. Tysklands position har kritiseras av amerikanska kongressledamöter. ”Filtar erbjuder dåligt motstånd mot pansarvagnar”, sade den republikanske förre presidentkandidaten John McCain.
President Barack Obama var efter mötet med tyska förbundskanslern Angela Merkel i måndags tydlig med att han ännu inte har fattat ett beslut. Han vill avvakta och se hur Minskmötet avlöper.
Mötet mellan Merkel, Ukrainas president Porosjenko Frankrikes president François Hollande och ryske presidenten Vladimir Putin och försöken att än en gång i Minsk förhandla om konkreta åtgärder för att nå en vapenvila är den sista chansen att undvika en upptrappning av konflikten.
Då kan nya fronter skapas och andra länder dras med i konflikten. De farhågor de baltiska länderna och Polen upplever är inte ogrundade.
Därför har Merkel varit noga med att betona att Natos linje håller, trots att åsikterna ibland går isär. Det kan tolkas som att försvarsgarantierna i Natos artikel fem håller om en Natomedlem attackeras. En liknande splittring som 2003 när Frankrike och Tyskland motsatte sig en invasion av Irak kommer vi inte att se denna gång, även om USA börjar leverera vapen till Ukraina.
I vilken riktning utvecklingen än går befinner sig Ukraina, EU, Nato och Ryssland i ett nytt skede av konflikten från och med i dag.
En sak är obestridlig. Enligt folkrätten har varje suverän stat rätt att försvara sin territoriella integritet. Också med hjälp av vapen om det behövs, och med andras hjälp, oberoende av om man är med i militär allians eller inte.
Också en annan sak är klar. Lösningen för Ukraina kan inte tvingas fram med vare sig ryska eller amerikanska vapen. Den måste bygga på en politisk överenskommelse.
Tyvärr kan det dröja innan alla parter är mogna för detta. Till dess får civilbefolkningen som vanligt bära de tyngsta förlusterna.
Utan att EU kan göra särskilt mycket åt saken.