Kräver en öppen diskussion fränhet?
Utrikespolitiken och dess kärna, förhållandet till Ryssland, diskuteras livligt. Ställvis är Rysslandsretoriken frän.
I lördags deklarerade SFP:s ordförande Carl Haglund att han inte litar på Ryssland och att det är uteslutet att Finland köper ryska vapensystem. Samma dag sa Samlingspartiets ordförande, statsminister Alexander Stubb att han förordar en medlemsansökan till Nato redan under nästa regeringsperiod.
En del välkomnar den hårda retoriken, andra ryggar tillbaka. Många känner säkert stor villrådighet.
Genom hela vår historia kan man se samma tudelning som nu. En del tar till stora och sturska ord, andra tycker det är klokare att vara försiktig, inte provocera, utan hellre till och med verka undfallande. Så var det innan Finland blev självständigt och också efter det – trots att Ryssland blev Sovjetunionen och sedan igen Ryssland.
Det råder knappast någon oenighet i Finland om vår och alla andra staters rätt att självständigt fatta beslut om sitt lands öde och samarbetspartner. Ett land som har fått kämpa för sin självständighet och suveränitet glömmer inte vad de är värda. Rysslands annektering av Krim och det krig Ryssland stöder och därmed upprätthåller i östra Ukraina är totalt oacceptabelt. Frågan är vad man kan göra och hur man ska tala om det.
För Finlands del har mycket också förändrats. Vi har varit självständiga i snart hundra år, och medlemmar av Europeiska unionen i tjugo år. Sedan 90-talet har vi ett nära partnerskap med Nato och vårt försvar är helt Natointegrerat.
Vi har alltså valt sida för länge sedan. Ett faktum som varken Natoförespråkarna eller medlemskapsmotståndarna alltid är så tydliga med. Retoriken måste bedömas även utifrån det. Och den måste vara konsekvent. Inför behandlingen av Fennovoima/Rosatom sa Haglund att ett nej till Rosatom skulle vara en tydlig och starkt fientlig markering mot Ryssland. Energi och vapen är inte samma sak men Haglunds linje verkar inte riktigt konsekvent.