Stimulansbomben löser inte alla problem
ECB:s nya utspel är en desperat manöver som i bästa fall kan ge euroländerna andrum att få ordning på ekonomin.
Priserna sjunker, ekonomin har stagnerat och hotet om en splittring av eurozonen har dykt upp igen. Den europeiska centralbanken var till slut tvingad att ta fram det sista – och omtvistade – vapnet som fanns kvar i arsenalen. ECB:s beslut att börja köpa statsobligationer kan rädda eurozonen från en katastrof i form av deflation och nolltillväxt, men är i sig långt ifrån tillräckligt för att lyfta euroländerna ur träsket.
Samtidigt visar manövern hur medlemsländerna skjuter över ansvaret för ekonomisk tillväxt till ECB, vars mandat länge ansågs vara begränsat till att hålla inflationen vid den eftersträvade nivån 2 procent. I stället för att stimulera ekonomin och genomföra nödvändiga strukturreformer hoppas euroländerna att ECB ska kunna vifta med trollstaven.
Finanskrisen och euroområdets kreditkris slog hårt mot såväl USA som Europa. Men USA:s ekonomi växer redan så det knakar. I Europa är tillväxten obefintlig och hotet om en ödeläggande deflation överhängande.
De största skillnaderna mellan USA och Europa är strukturella. USA:s dynamiska arbetsmarknad, uppmuntrande företagarklimat och gynnsamma demografi har möjliggjort en snabb återhämtning. Men det går inte att förringa betydelsen av USA:s centralbank Federal Reserves djärva och beslutsamma handlingar.
Euroländerna har ständigt varit steget efter i hanteringen av den ekonomiska krisen. I stället för att försöka gå till botten med krisens orsaker har de närmast koncentrerat sig på att släcka bränderna. Själviska, nationella intressen och inrikespolitiska hänsyn har alltid fått förtur. Det har också begränsat ECB:s svängrum.
Tyskland – euroområdets största ekonomi och ECB:s största finansiär – har satt sig på tvären för att förhindra att ECB tar en alltför aktiv roll, delvis med hänvisning till EU:s grundfördrag som förbjuder den europeiska centralbanken att direkt stödja medlemsländerna. Men efter att EU-domstolen gav ECB grönt ljust för att köpa statsobligationer från den sekundära marknaden kunde inte ens Tyskland sätta sig emot längre.
Den kvantitativa lättnaden kommer att ytterligare sänka eurons värde. Men det är inte någonting negativt i en situation där priserna sjunker och ekonomin har stagnerat, utan snarare tvärtom. Devalveringen kan driva uppåt priserna och befrämja exporten till USA.
Interventionen är betydligt större än väntat – ECB förbinder sig vid att köpa statsobligationer för 60 miljarder euro per månad fram till hösten 2016. Åtgärdsprogrammet kan förhindra en omedelbar kris och ge euroländerna tid att ta till nya åtgärder för att få fart på ekonomin. Men enbart den penningpolitiska stimulansen kommer inte att hjälpa, fastän optimisterna gärna lyfter fram Feds köp av skuldebrev efter finanskrisen 2007-2008.
Hittills har euroländerna främst koncentrerat sig på att strama åt och spara in. För att få i gång den ekonomiska tillväxten krävs det nu genomtänkt stimulans och djärvare åtgärder.
I övermorgon går Grekland till ett ödesmättat val. Men en grekisk statskonkurs eller ens ett grekiskt utträde ur eurozonen innebär knappast slutet för valutaunionen. Däremot är Grekland ett talande monument över euroländernas kollektiva misslyckande att hantera kriserna. ECB:s stimulans kan markera EMU:s sista chans.