Töväder i Karibien
Tjugofem år efter Berlinmurens fall försvinner en av de sista kvarlevorna från det kalla kriget då USA och Kuba meddelar att de återupptar de diplomatiska förbindelserna.
De bröts 1960, då Fidel Castros Kuba nationaliserade amerikansk egendom utan kompensation. Samtidigt införde USA en handelsblockad.
Åtgärderna förväntades destabilisera eller störta den kommunistiska regimen på Kuba, men de fick helt motsatt effekt.
Handelsblockaden förde Kuba i famnen på Sovjetunionen och det socialistiska blocket. Sovjet tog fasta på möjligheten att få ett militärt fotfäste 150 kilometer från USA.
När amerikanska spionplan år 1962 avslöjade att Sovjet hade byggt en kärnvapenbas på Kuba ökade spänningen mellan de båda supermakterna till en nivå där hotet om ett globalt kärnvapenkrig var närmare än någonsin.
President Barack Obama sade att det nu var dags för en ny linje, femtio år av isolering har inte förändrat Kuba.
I det avseendet kan man säga att Kuba har segrat, Fidel Castro har levat under elva amerikanska presidenter, och får nu uppleva att den senaste av dem ändrar kurs.
Men president Raul Castro var återhållsam när han meddelade om de nya relationerna. Han hänvisade till Fidel Castro, för att understryka att omorienteringen har den gamle ledarens stöd. Raul Castro betonade att länderna har stora meningsskiljaktigheter men att de nu måste lösas på ett civiliserat sätt.
Retoriken är helt annan än den som Fidel Castro presterade i sin krafts dagar, då han i sina flera timmar långa tal öste galla över USA.
De återupprättade relationerna betyder inte att handelsblockaden upphör, det har presidenten inte makt att göra, beslutet fattas i kongressen. Men Obama kan lindra en hel del av begränsningarna. Det blir möjligt för flere turistgrupper än hittills att resa till Kuba, och de kommer att kunna använda sina kreditkort. Det stärker förstås den kubanska turistindustrin.
På litet längre sikt öppnas möjligheterna för amerikanska investeringar i den eftersatta kubanska infrastrukturen, så småningom kan det bidra till starkare ekonomi och höjd levnadsstandard.
Det har förekommit vissa närmanden mellan USA och Kuba under Barack Obamas presidenttid, bland annat växlade Obama och Raul Castro några ord vid Nelson Mandelas begravning i december i fjol.
Ett stort hinder för normaliseringen var att den amerikanska affärsmannen Alan Gross avtjänade ett femtonårigt fängelsestraff på Kuba. Gross straffades för att han förde in it-utrustning. Att han skulle friges var ett oavvisligt villkor från USA, och då hans hälsa försämrats ville Kuba knappast riskera att han skulle avlida i ett kubanskt fängelse. Nu frigavs han, och ett femtiotal kubanska åsiktsfångar, samtidigt som USA frigav några spiondömda kubaner.
Kuba har rent ekonomiska intressen av förbättrade relationer, Kuba har fått ett betydande stöd av Venezuela, men penningflödet har sinat i takt med de sjunkande oljepriserna.
Och för Kuba blir generationsskiftet efter bröderna Castro lättare om man kan lägga den halvsekellånga fiendskapen till handlingarna.
För USA betyder normaliseringen att man blir av med en stötesten i det regionala samarbetet med de latinamerikanska staterna.
Obama kritiseras förstås hårt av den starka lobbyn av exilkubaner och av de konservativa republikanerna, men eftersom han är inne på sin andra period kan han ta kritiken med ro. Däremot kan det hända att beslutet ger demokraterna ett tillskott bland den växande gruppen latinamerikaner.
USA:s internationella ställning stärks också då man avvecklar en halvsekel lång fiendskap med en liten granne.
Isoleringen har gjort att det mjuka inflytandet från demokrati, mänskliga rättigheter och fri företagsamhet inte har kunnat tränga in över Kubas gränser. Nu öppnas kanalerna, och det har större potential att påverka det kubanska samhället än blockaden och isoleringen.