Många får betala mera
Social- och hälsovårdsreformen har getts till riksdagen, och samtidigt har kommunerna fått Finansministeriets kalkyl över hur deras kostnader för vård och omsorg förändras.
Uträkningen är riktgivande, men den är inte slutgiltig.
Samtidigt med vårdreformen förändras systemet med statsandelar, den sammanlagda effekten gör att vissa kommuner förlorar hundratals euro per invånare per år och tvingas till massiva skattehöjningar. Det högsta trycket någon kommun drabbas av är nästan 9 procentenheter. Sibbo skulle tvingas höja skattesatsen från 19,25 till 21,56 procent och Kimitoön från 19,75 till 23,52 procent för att täcka utgiftsökningen.
Kristinestad, Larsmo och Mörskom skulle få en skattesats på över 25 procent.
I Västnyland ser Hangö ut att vara den stora vinnaren med 752 euro lägre kostnader per invånare för vård och omsorg, men när effekten av statsandelsförändringen räknas in blir resultatet blygsammare: 124 euro på plus.
I kommuner som kan tvingas till högre skatteuttag samtidigt som deras inflytande över vård och omsorg tunnas ut till nästan ingenting är det svårt att förstå att den stora reformen ska leda till jämlik vård och lägre kostnader.
Här har ändå förväntningarna på reformen förändrats. Nu säger de drivande politikerna och tjänstemännen inte längre att kostnaderna minskar, däremot hoppas de att de inte fortsätter att öka i samma takt som hittills.
Men den saken beror i hög grad på hur den allt äldre befolkningen mår och vilka livsbetingelser de kan räkna med. Finns det förutsättningar för att dagens 70-åringar verkligen kan bli övermorgondagens pigga och minimalt resurskrävande 95-100-åringar?
Eller förväntas de hålla till godo med sällskapsrobotar som ser ut som mjukisdjur och talande matautomater under sina sista år som knappast blir särskilt ljuva?
Grundlagsenligheten i vårdreformen kommer att granskas noga av grundlagsutskottet. Kommunerna styr en stor del av sina budgetintäkter till vårdområdena, men kommunerna har inget reellt inflytande över hur resurserna används. Det rimmar illa med den kommunala självstyrelsen.
Ifall invånarna i en del kommuner dessutom måste betala rejält högre skatt för en service som de inte kan påverka kan man inte hävda att reformen behandlar kommunerna och deras invånare på ett jämlikt sätt. Också det är något som grundlagsutskottet måste titta på.
Minister Susanna Huovinen, SDP som har det politiska ansvaret för reformarbetet, vill gärna ställa två grundlagsaspekter mot varandra: å ena sidan det kommunala självstyret, å den andra kravet att vården ska vara jämlik i hela landet.
Men jämförelsen är inte relevant. Reformen gör ett stort ingrepp i kommunernas, i sista hand invånarnas, möjligheter att bestämma hur servicen ordnas och vad den kostar.
Däremot är det bara en målsättning och en förhoppning att reformen ska öka jämlikheten mellan medborgarna oberoende av i vilken kommun de bor. Hur det här förverkligas är fortfarande helt oklart. De enorma kasten när det gäller ekonomiska konsekvenser mellan olika kommuner ökar åtminstone inte jämlikheten.
Det finns stora brister i den finländska vården och omsorgen, men man kan knappast generellt hävda att den skulle fungera så dåligt att grundlagen sätts ur spel. Finland uppfyller nog fortfarande de krav som ställs på ett välfärdssamhälle. Det är ett oskrivet blad ifall vårdreformen verkligen höjer nivån i så hög grad som ministern hoppas.
En konsekvens kan man åtminstone utläsa ur Finansministeriets kalkyler. Om räkningen för vårdreformen i somliga fall betyder ett tryck på skattesatsen med upp emot nio procentenheter är det helt klart att de kommuner som drabbas måste fråga sig om det längre finns förutsättningar för fortsatt självständighet. Här kan man tala om en piska som tvingar fram kommunsammanslagningar.