Fallgropar och skräp
Borde källkritik ingå som ett eget ämne i skolan?
Den berättigade frågan ställer radio- och vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlund i en kolumn i senaste nummer av tidningen Hem och skola, som utges av förbundet med samma namn.
Rosenlunds poäng är att barnen ska få lära sig att tänka kritiskt och självständigt.
Målsättningen kan kännas självklar, men i en tid då informationen sveper in som störtvågor är det ingalunda givet att den förverkligas.
Rosenlund närmast förfäras över alla de stolligheter och missuppfattningar som folk tror på, och här finns det orsak att ansluta sig till oron.
Nej. Människan och dinosaurierna levde inte samtidigt, vilket föreningen Genesis bland mycket annat hävdar på sin omfattande hemsida.
Nej. Universums maximiålder är inte 10 000 år, och nej, största delen av fossilerna skapades inte under syndaflodens gång, vilket i sin tur föreningen Tieteellinen kreationismi (Vetenskaplig kreationism) skriver på sin utåt sett vetenskapligt uppbyggda plats på nätet.
Jordens skapelse är en god källa till allehanda myter som florerar kring oss och som kan fås fram med endast några klick. Tyvärr är skapelsen endast ett exempel på teman och ämnen där det går att vira samman fakta och fiktion till nästan hurudana berättelser som helst.
Populister rider ofta på felaktiga föreställningar om dem som de upplever att inte passar in. Länder kan se selektivt på det förflutna till exempel för att göra anspråk på landområden.
Avsikterna behöver inte vara onda. Redan reklam kan kräva ett kritiskt öga.
Det är viktigt att vara medveten om att information används vinklat och i missledande syfte. Som följande gäller det att lära sig hur man ska sila skräpet från det väsentliga och förhållandevis objektiva.
Det är här som inte endast källkritiken kommer in, utan också förmågan att förstå sammanhangen. Att söka rätt i den enorma faktamassan som står till förfogande kräver ofta att man känner till i varje fall de yttre ramarna. Här kan den traditionella synen på lärdom fort kollidera med uppfattningen att kunskapen nog finns på nätet – alltid, i rätt form och lätt tillgänglig.
Ett sunt stänk av misstänksamhet borde gälla också i all kommunikation. Att bankerna och myndigheterna gång på gång tvingas gå ut med varningar om meddelanden i e-posten som spridits i fel namn eller tvivelaktigt syfte visar att det alltid är någon som går i fällan. I annat fall skulle fenomenet med massutskick för att håva in pengar och känslig information ha dött ut.
Barnen ska lära sig att ifrågasätta. Den kritiska inställningen till fakta kan inte betonas nog i undervisningen, även om källkritiken kanske aldrig formas till ett helt eget skolämne.
Samtidigt ska vi vara försiktiga med att skyffla över allt ansvar på skolan, vilket blivit något av en trend. I en värld där antalet källor av allehanda slag växer kraftigt borde källkritik ingå som en självklar medborgarfärdighet som lärs ut redan av föräldrarna.
Där är vi ännu inte och därför är det bra att saken diskuteras.
Massmedierna lyckas inte alltid lyfta sin egen svans i sammanhanget. Det arbete som läggs ner på att leta fram information, granska, intervjua och sedan sammanställa allt till en helhet hamnar lätt i skuggan.
I det ständiga bruset föranleds man kanske tro att nyheter skapas automatiskt och gratis. Ibland uttalas förklenande ord om den sovring som redaktionerna gör. Nu kan ju alla sortera och välja själv, heter det.
Men då någon hävdar att den läser de flesta nyheterna på Facebook eller Twitter så måste man nog fråga sig hur den informationen ser ut. Tar personen faktiskt in världen i form av 140 teckens sjok? Handlar det om länkar till material som mediehusen producerat?
Ännu finns det inga robotar som hittar det väsentliga i beslutslistorna, intervjuar de personer som berörs, ställer parternas argument mot varandra och slutligen formar allt till en läslig helhet med bild och kanske kompletterande fakta.
De sociala medierna förmedlar nyheter men de producerar dem inte.