Val mellan etik och politik

Sverigedemokraternas stöd för den borgerliga Alliansens budgetförslag skapade kaos i svensk politik. Då statsminister Stefan Löfven (S) meddelade att regeringen med anledning av ovanstående kommer att utlysa ett extra val, som sedan hålls 22 mars, tilltog kaoset ytterligare.
Sverige står inför en helt främmande situation och ett låst politiskt läge hotar. Det kan knappast lösas med mindre än en kurs- eller praxisändring.

Valet kan stå mellan två i svensk politik onda ting: att acceptera att SD är ett parti som andra och inleda någon form av dialog eller att börja samarbeta över blockgränserna så att SD inte har en vågmästarroll.
Det gäller att ta ställning till om man frångår en många decennier lång princip att inte gå över den politiska gränsen mellan vänster och höger eller om man trots allt accepterar att det finns ett rasistiskt parti.
Det är fråga om att väga mellan politik och etik.
Samtidigt bör man beakta att SD antagligen bara växer sig större om inget val nu görs.

Oberoende av om man vänder blockpolitiken ryggen eller om SD tas med i dialogen innebär det sannolikt att SD:s framfart kan stoppas. Partiet tog visserligen en storseger i valet i september, men 12,9 procent av rösterna skulle inte väga så tungt om inte de övriga rösterna var fördelade på två minoritetsblock som hittills inte har kunnat öppnas för någon form av koalitionsregering eller samarbete.
Det måste vara förnedrande då partier med sammanlagt över 80 procent av väljarna bakom sig tillåter att SD, som man vägrar befatta sig med, styr svensk politik ner i diket. Nu gäller det att ta sig upp, men ingen vet hur.

SD verkar ha en lång väg att gå innan partiet inser vad som krävs av ett parti i en monarki med parlamentarisk demokrati. Att deklarera att man fäller varje budget som inte följer SD:s riktlinjer (främst i fråga om invandringspolitik) vittnar inte om någon verklighetsförankring. Kompromisser är vardag då politiska beslut ska fattas om man inte har en egen majoritet eller en majoritet av likasinnade med sig. Trots att SD fick 800 000 svenskars röster i valet i september är vägen till ett majoritetsläge lång. Det blir förhoppningsvis aldrig verklighet.
Samtidigt bör uttalandet noteras både i vänsterblocket och Alliansen. Hur ska regeringspolitik i framtiden kunna drivas om den saknar majoritet?

Det politiska kaoset i Sverige innebär ingen ekonomisk katastrof. Regeringen tvingas nu följa en budget som den borgerliga Alliansen har gjort upp och kommer säkert att göra så lite som möjligt för att tvingas förverkliga den. Eftersom landet har en så stabil ekonomi och stark bas att stå på innebär det att det inte finns en allvarlig ekonomisk dimension i situationen.

I opinionsmätningar nu, kort efter de dramatiska händelserna, kommer säkert de som är skyldiga till kaoset att dömas, medan andra som ses som hjältar gynnas. Synen på vem som är offer och vem som är hjälte varierar beroende på politisk hemvist.  Att regeringen under sina två månader inte hann få någonting till stånd och det första stora provet - budgeten - gick i stöpet inverkar givetvis också.  Detta kommer knappast att ha lika stor effekt då svenskarna går till val i slutet av mars. Då är det valrörelsens innehåll som ger utslag. Det blir därför avgörande vilka ämnen som seglar upp högst där.
Invandrarpolitiken? Hur länge ska SD få ha monopol på den frågan, ska inte de övriga partierna inse att de måste aktivt gå ut och debattera för sina argument, mot SD:s enögda invandringspolitik?
SD är närmast ett ensaksparti och ett protestparti. Anhängarna njuter säkert av det kaos man nu har fått till stånd. SD är också en potentiell vinnare i valet i mars. I vilket fall som helst måste de etablerade partierna ta sig an det här partiet på ett annat sätt än hittills. Annars finns det en risk för att det bara växer och det vill väl ingen annan än Sverigedemokraterna.

Aldrig tidigare har Sverige och Finland med bara fyra veckors mellanrum gått till riksdagsval. Det här ger möjligheter till samarbete över gränserna, broderpartier emellan. Åtminstone Socialdemokraterna har ett traditionellt gott nordiskt samarbete. Det kan nu bli tydligare än på länge. Både i Finland och Sverige tampas de med opinionssiffror som ligger långt under deras historiskt normala nivå.