Inte kyrkans fel
Efter riksdagsbeslutet att godkänna samkönade äktenskap och ärkebiskop Kari Mäkinens inlägg där han sade att han är uppriktigt glad på "regnbågsfolkets och deras närmastes" vägnar har tusentals människor lämnat den evangelisk-lutherska kyrkan.
En allmän uppfattning är att det handlar om konservativa medlemmar som protesterar.
Det kan vara så, men å andra sidan väntar man sig kanske inte att konservativt troende församlingsmedlemmar i stora skaror ska använda webbsidan eroakirkosta.fi som forum för sitt missnöje.
I varje fall finns det ett klart tidsmässigt samband mellan beslutet och massutträdet.
Ärkebiskopen sade också att kyrkan nu måste göra en ny bedömning av äktenskapsbegreppet, och att den bedömningen görs utifrån kyrkans egna grunder.
Han sade just det som en kyrkoledare i en folkkyrka ska säga: han stödde en minoritet - där många är medlemmar i hans kyrka - samtidigt som han betonade att kyrkan gör sina egna bedömningar, utan att styras av den världsliga makten.
Vad borde han ha sagt? Borde han ha uttalat en gammaltestamentlig straffdom över Finlands folk och riksdag, och hotat med eld och svavel?
Bortsett från att Kari Mäkinen aldrig skulle ha gjort något sådant hade det säkert resulterat i att flykten från kyrkan skulle ha tiofaldigats.
Ifall det verkligen finns sådana förväntningar på ärkebiskopen är de nog inte riktigt anpassade till den finländska verkligheten år 2014.
Men för bara femtio år sedan vägde moralkonservativa budskap från kyrkans ledning tungt.
Den dåvarande ärkebiskopen Martti Simojoki uttalade ett skarpt fördömande av Hannu Salamas bok Midsommardansen. Nitton samlingspartistiska riksdagsledamöter lämnade in ett spörsmål i ärendet.
Justitieminister J. O. Söderhjelm, SFP, hänsköt fallet till Helsingfors rådstuvurätt, som dömde Salama till villkorligt fängelse för hädelse. Ett par internationella litterära nobelpristagare protesterade.
Salama benådades till slut av president Urho Kekkonen. Följderna av Salamaaffären blev rakt motsatt det som ärkebiskopen ville uppnå: riksdagen ändrade straffbestämmelserna för hädelse.
Det verkar som om de som nu lämnar kyrkan för att de är missnöjda både med riksdagen och ärkebiskopen skulle vilja ha en annan relation mellan kyrkan och lagstiftarna, kanske något i stil med det som rådde för ett halvt sekel sedan när ärkebiskopen röt till och justitieministern lydigt grep in.
Men kyrkan har inte längre sista ordet i frågor som gäller etik och moral. Riksdagen och regeringen är suveräna när det gäller lagstiftningen, deras beslut behöver inte godkännas av något styrande teologiskt råd.
Däremot har kyrkan naturligtvis rätt och skyldighet att ta aktiv del i samhällsdebatten och den vägen påverka attityderna. Då är också kyrkans åsikter och ställningstaganden föremål för debatt.
I det här fallet, och i det motsvarande fallet där minister Päivi Räsänens uttalanden om homosexualitet ledde till massutträden av sådana som ville protestera mot henne, kan man ändå undra vilket syfte de här protesterna tjänar.
Kyrkan får bära skulden för andras synder, den kan inte påverka riksdagen och Päivi Räsänen talar inte för den utan för ett parti som stöddes av fyra procent av väljarna i senaste riksdagsval.
De snabba missnöjesreaktionerna visar ett reaktionsmönster från nätet där man med ett knapptryck gillar eller ogillar någonting. Skillnaden är att utträde ur kyrkan har konsekvenser som ett ogillande på nätet inte har. Men det verkar finnas både liberala och konservativa medlemmar som bara behöver ett incitament för att fatta ett beslut som har legat och grott.
Det finns påverkningskanaler inom kyrkan för den som tycker att kyrkan går åt fel håll, låt vara att bara femton procent ville använda sig av den möjlighet som församlingsvalet erbjuder. Men att lämna kyrkan betyder att man överlåter besluten åt dem som blir kvar.
Men kyrkan har nog anledning att vara orolig över att så många befinner sig på tröskeln till att skriva ut sig och bara behöver en liten knuff för att försvinna.
Det är någonting i budskapet som inte har gått fram.