Likvärdig kärlek
För drygt två år sedan förföll ett riksdagsinitiativ om könsneutral äktenskapslagstiftning då knappt 80 riksdagsledamöter undertecknade det och det aldrig togs upp i plenum.
I går hade vinden vänt ordentligt, medborgarinitiativet om samkönade äktenskap godkändes med klara 105 röster mot 92.
Enligt planerna träder den nya äktenskapslagen och de lagändringar som förutsätts i en del andra lagar i kraft 1 mars 2017 - en sannolik bröllopsdag för många par.
Attityderna har förändrats en hel del sedan de första initiativen för homosexuellas rätt att registrera sitt parförhållande togs. För tjugo år sedan då de första lagmotionerna om registrerat parförhållande lades fram påstod en motståndare att följande steg blir giftermål mellan människor och svin.
Den sortens övertramp förekom inte i riksdagsdebatterna om det här initiativet. Inläggen var många, och ibland färgrika, men både motståndarna och förespråkarna höll sig på en någorlunda respektfull nivå.
Många av dem som motsätter sig lagen anser att äktenskapet är till för att få barn, ge dem en trygg uppväxt och föra släktet vidare. Äktenskapslagen påverkar inte biologin, och redan nu föds över hälften av alla förstfödda utan att föräldrarna är gifta. Ett äktenskap är ju inte heller någon garanti för att barnen får växa upp i en trygg familj.
Undersökningar visar att en majoritet av finländarna är för könsneutrala äktenskap. Att över 160 000 medborgare skrev under initiativet, det överlägset största stödet för något initiativ hittills, bekräftar att riksdagen är i takt med tiden.
Rätten att registrera samkönade parförhållanden godkändes i riksdagen våren 2002. Då var man noga med att betona att det inte handlade om äktenskap utan om att ge parförhållandet en erkänd juridisk status. De viktigaste skillnaderna mellan äktenskap och registrerade parförhållanden gäller adoptionsrätten och den automatiska rätten till gemensamt efternamn.
Det här tog också motståndarna fasta på, många lät förstå att det borde vara tillräckligt med att parförhållandet är registrerat.
Men där missade de det som är själva kärnan i ett äktenskap.
Sist och slutligen handlar det inte om juridik utan om att två människor öppet vill visa att de förbinder sig att leva tillsammans, inför Gud och församling om man gifter sig kyrkligt, inför samhällets representant om man gör det civilt. Registrerat partnerskap är en administrativt-juridisk handling, äktenskapet bekräftar den kärlek och den respekt som parterna känner för varandra.
Den som anser att de här känslorna bara kan finnas mellan män och kvinnor har rätt att tro så. Men nu slår riksdagen fast att den kärlek som två människor av samma kön hyser för varandra är lika mycket värd och på samma sätt kvalificerar för äktenskap.
En könsneutral äktenskapslag betyder att de kyrkosamfund som har vigselrätt ställs inför en ny situation. Ärkebiskop Kari Mäkinen var i går glad på de samkönade parens vägnar, men framhöll att kyrkan fattar sina egna beslut.
I Sverige beslöt den evangelisk-lutherska kyrkan relativt snabbt att viga par av samma kön. Det finns en stark opinion i den finländska kyrkan för att ta samma steg, men motståndet är också starkt.
Utan att ta ställning till de teologiska argumenten för eller emot finns det ändå en praktisk aspekt som kyrkan kanske borde väga in.
År 2000 var andelen evangelisk-lutherska vigslar 79,9 procent av alla äktenskap, i fjol var andelen nere i 49 procent.
Om kyrkan nu avstår från sin vigselrätt betyder det att paret först måste gifta sig civilt och sedan göra om proceduren framför altaret.
Det går säkert att ordna på ett smidigt och praktiskt sätt, men ur kyrkans perspektiv är risken stor att det här leder till att ännu färre par gifter sig kyrkligt.
Det betyder att de avstår från en ceremoni som många har ansett vara en av de viktigaste orsakerna att tillhöra kyrkan. Kyrkans kontaktyta med sina medlemmar tunnas ut.
Över tiden kan det leda till större medlemsflykt än den som orsakas av Päivi Räsänens moralpolitiska åsiktsyttringar.