Försämring för jämlikhet
Det blir alltid motstånd då det blir sämre för några, men social- och hälsovårdsreformen ska göra läget bättre för många.
Det sade den erfarne vårdpolitikern Harry Yltävä, VF, i gårdagens VN då han kommenterade de förändringar som kan drabba företagshälsovården när vårdreformen blir verklighet.
Företagsläkaren Irma Braskén vid Medek i Ekenäs sade samma sak med litet andra ord: Företagshälsovården fungerar så bra att de som inte har tillgång till den har det alltför mycket sämre.
Riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta, SDP, sade för en tid sedan i en intervju för Yle att de som är friska och har ett jobb har gratis tillgång till välfungerande företagshälsovård, medan sjuka, arbetslösa, pensionärer och barnfamiljer hänvisas till den kommunala sjukvården med läkarbrist och andra problem.
Vårdreformen verkar lösa det här jämlikhetsproblemet genom att försämra företagshälsovården.
Men reformen borde förbättra det som inte fungerar, i stället för att skrota det som fungerar bra.
Företagshälsovården är lagstadgad till den del det handlar om förebyggande vård. Att också erbjuda sjukvård är ett frivilligt åtagande som många arbetsgivare har tagit på sig. I dag får över 90 procent av dem som har rätt till företagshälsovård också sjukvård på arbetsgivarens bekostnad.
Samhället stöder verksamheten genom att FPA ersätter en del av kostnaderna, det som blir kvar kan dras av i beskattningen.
Arbetsgivarna har inte tagit på sig det här ansvaret av medmänsklig godhet.
De ser en klar ekonomisk nytta med systemet. Arbetsgivaren vill att den anställda arbetar effektivt, då är det rationellt att den som behöver vård får den så fort och enkelt som möjligt.
Det handlar om konkurrens. Den offentliga vården fungerar inte lika bra som den privata företagshälsovården. Kvalitetsskillnaden är så stor att arbetsgivarna tycker att det är värt priset.
Beroende på hur man räknar har mellan 1,2 och 1,9 miljoner finländare tillgång till företagshälsovård. Mellan en och två miljoner människor belastar alltså inte de ansträngda hvc-resurserna.
Det gagnar i första hand dem som anlitar hälsocentralerna.
När vårdreformen förverkligas kan företagshälsovården bli en av de stora stötestenarna.
Arbetsmarknadsparterna, arbetsgivarna och facket, vill hålla kvar systemet. Det är svårt att driva igenom förändringar av arbetsvillkoren mot deras vilja. Så svårt att regeringen sträckte upp händerna och lät arbetsmarknaden reformera pensionssystemet.
Partierna får lov att förklara för 1,9 miljoner "rika och friska" och dessutom röstberättigade medborgare att det i själva verket är en stor förbättring att de inte längre kan sköta sina krämpor hos företagsläkaren utan ska sätta sig i kö på en hälsocentral som knappast har fått en resurstilldelning som motsvarar en så dramatisk ökning av antalet patienter.
Samhället kan ta bort stödet för företagshälsovården, men ingen kan hindra arbetsgivare från att erbjuda vård i alla fall. Enligt amerikansk modell kan det rent av vara en konkurrensfördel i kampen om kvalificerad arbetskraft.
Då kan man verkligen tala om bristande jämlikhet. Men det var ju inte meningen med vårdreformen.
Vårdreformen hotar också den finlandssvenska specialomsorgen som nu sköts av Kårkulla. Enligt artikeln i dagens tidning kunde specialomsorgen bygga på en "frivillig samkommun", som kunde vara Kårkulla, eller någon annan.
Det låter inte betryggande, många som behöver den här omsorgen behöver den hela livet.
Efter vårdreformen har kommunerna inte längre ansvar för vård och omsorg. Ansvaret finns hos producentsamkommunerna, fyra till antalet i social- och hälsovårdsområdet för södra Finland.
Kommer de här stora samkommunerna att handla upp vården för finlandssvenska klienter med speciella behov hos en frivillig finlandssvensk samkommun, eller anlitar de en större, billigare och mera närliggande inrättning som redan sköter områdets finskspråkiga klienter?
Optimisten och realisten ger helt olika svar på frågan.