Tryter argumenten?
Som väntat röstade riksdagens lagutskott nej till förslaget om jämlik äktenskapslagstiftning, med siffrorna nio mot åtta.
Motförslaget var att äktenskapslagen ändras så att det står att två personer kan ingå äktenskap i stället för den rådande formuleringen som talar om man och kvinna.
Utskottets betänkande behandlas i plenum på torsdag och riksdagen röstar på fredag.
Ett riksdagsinitiativ med samma syfte förföll i lagutskottet för ett par år sedan. Men det aktuella förslaget utgår från ett medborgarinitiativ, och då får hela riksdagen rösta.
Nejsidans övertag i lagutskottet har minskat sedan juni då utskottet senast röstade, då föll den könsneutrala äktenskapslagen med tio röster mot sex. Att marginalen nu blev mindre beror på att två av förespråkarna, SDP:s Mikael Jungner och Suna Kymäläinen, var närvarande. I juni försenade sig Jungner från mötet.
Sannfinländarnas ordinarie ledamot Arja Juvonen har uttalat sig för en könsneutral äktenskapslag, men hon ersattes både i juni och nu av Mika Niikko som säger nej.
Timo Soini kräver gruppdisciplin, sannfinländarna ska hålla sig till vallöftet att inte stöda äktenskap mellan personer av samma kön.
Det är hugget som stucket hur omröstningen slutar i stora salen. I går sade De grönas Oras Tynkkynen, som hör till de ivrigaste förespråkarna, att marginalen kan bli en eller ett par röster åt vardera hållet. Han hoppades att ledamöterna har fria händer och inte binds av gruppbeslut.
På tröskeln till utskottsbehandlingen kom Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen med ett uttalande som fick lagens förespråkare, till exempel SFP:s Stefan Wallin att se rött.
Räsänen använde i en intervju för Radio Helsinki FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som ett argument för att äktenskap endast kan ingås mellan män och kvinnor.
I deklarationen sägs att "fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj."
Att deklarationen talar om män och kvinnor uppfattar Räsänen som en förpliktigande definition av äktenskapet. Länder som har godkänt samkönade äktenskap, till exempel de övriga nordiska länderna, skulle alltså begå brott mot de mänskliga rättigheterna.
Räsänens tolkning är befängd.
Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, skriven 1948, syftar till jämlikhet, den slår fast att alla människor, oberoende av kön eller etniskt ursprung har samma värde. Att använda den som ett slagträ för att inskränka samkönade pars rättigheter går emot hela innebörden i deklarationen.
Päivi Räsänen lyfter dessutom ut skrivningen om äktenskap ur sitt sammanhang.
År 1948 var det en levande realitet bland annat i många delstater i USA att "rasblandning", alltså äktenskap, mellan svarta och vita var lagstridigt. Otaliga svarta män har lynchats bara för att de hade varit i närheten av en vit kvinna. Lagen sanktionerades av USA:s högsta domstol ända fram till år 1967.
Nazityskland förbjöd rasblandning mellan "jude och tysk." Och i Sydafrika avskaffades apartheidlagarna 1985.
Det är mot den bakgrunden man ska se skrivningen att fullvuxna män och kvinnor har oinskränkt rätt att gifta sig.
Deklarationen betonar att parterna ska vara fullvuxna och att äktenskapet ska ingås med bådas fria och fulla samtycke. Det är ett ställningstagande mot arrangerade äktenskap och barnäktenskap. På den punkten är deklarationen lika aktuell nu som då den skrevs.
Päivi Räsänens felaktiga tolkning av det dokument som slår fast att mänskliga rättigheter är universella stärker inte hennes argumentering. Snarare visar den att argumenten börjar tryta.
När deklarationen säger att män och kvinnor har oinskränkt rätt att ingå äktenskap så etablerar den en rättighet som utan större svårighet kan uppfattas som könsneutral, låt vara att man år 1948 kanske inte såg det på det sättet.
Men om någon gör den tolkningen i riksdagsdebatten så ligger den nog mycket närmare deklarationens avsikt och innebörd än Päivi Räsänens version.