Eliten stöpt i samma form

Den politiska eliten har mer och mer börjat likna den övriga eliten i vårt samhälle. Det framgår ur professorn i statskunskap vid Tammerfors universitet, Ilkka Ruostetsaaris omfattande undersökning. Han har undersökt förändringarna bland de personer som kan betecknas som medlemmar i den finländska eliten från 1991 fram till 2011.
Vad menas förresten med elit? Den enklaste definitionen är kanske italienaren Gaetano Moscas, enligt vilken det finns två samhällsklasser - den som styr och den som styrs. Eliten styr.

Professor Ilkka Ruostetsaari räknar med att Finlands politiska elit består av drygt 200 personer. Det är fråga om beslutsfattare på, kommunal-, landskaps-, riks- och EU-nivå.
Ruostetsaari konstaterar i sin nyutgivna bok Vallan sisäpiirissä (I maktens inre krets) att Finlands politiska elit har fått en kraftig medelklassprägel under de senaste 20 åren. Allt färre som ingår i det politiska toppskiktet kommer från lantbrukskretsar och de som kommer från lägre socialklasser är också fortsättningsvis kraftigt underrepresenterade då man jämför med deras andel av hela befolkningen.

Enligt Ruostetsaari avstannade i början av 2000-talet utvecklingen mot att fler människor även från de lägre socioekonomiska klasserna fick inträde i den politiska eliten. I dag ser den politiska elitens sammansättning ut ungefär som de övriga elitgrupperna i samhället. Personer som kommer från hem där föräldrarna har chefställning, är tjänstemän eller företagare är klart överrepresenterade. Över 60 procent av den politiska eliten hade en dylik bakgrund år 2011.
För att nå dit krävs hög utbildning. Med endast yrkesutbildning är elitdörren i praktiken stängd.

Den här utvecklingen går generellt sett hand i hand med hur valdeltagandet har förändrats. Från att ha legat på drygt 80 procent tidigare förefaller det nu ha stabiliserats på en nivå under 70 procent.
De som inte deltar i val kommer i stor utsträckning från de socioekonomiskt lägsta klasserna. Deras representation bland kandidaterna är också liten.  Då är det inte överraskande att representanter från de här grupperna inte heller blir invalda och får en chans att klättra i den politiska hierarkin.

Det finns också en potentiell koppling till inkomstfördelningen. Under den tid som undersökningen omspänner har inkomstklyftorna ökat. Inte minst mellan eliten och folket.
Då den politiska eliten allt mer består av människor med liknande bakgrund, från de högre socioekonomiska klasserna, är inkomstklyftor inte deras främsta politiska huvudbry. Visst förekommer de här frågorna i program och festtal, men för att verkligen få en ändring till stånd krävs konkreta beslut och åtgärder och då vägs de på politisk våg. Är det fråga om beslut som jag och mitt parti har mycket att vinna på? Det krävs en höjd blick för att se längre och bredare på landets och hela befolkningens bästa.

Demokratin fungerar i teorin bra i Finland, alla har tillgång till mångsidig information och alla bereds möjlighet att påverka. Resultatet är ändå att ungefär var tredje röstberättigad väljer att inte delta i val. Finns det en tillräckligt stark politisk vilja att råda bot på den här alieneringsspiralen?
Just nu ser det ut att gå i motsatt riktning.
Jacob Söderman kritiserar i en kolumn i Arbetarbladet kraftigt social- och hälsovårdsreformen för att beslutanderätten flyttas långt bort och högt ovan kommuninvånarnas och de kommunala beslutsfattarnas huvud.
Han skriver: "Vår politiska elit har under åren mer och mer blivit ett gäng med alla sina assistenter, konsulter och mediaexperter. Besluten i den kretsen tas vanligen högt över folkets huvud Därför reagerade ingen av de politiska ledarna inför det - ur demokratisk synpunkt - fullkomligt barocka arrangemanget."
Hur är det egentligen med demokratin i praktiken?

Ilkka Ruostetsaari har undersökt även andra elitgrupper i Finland och där finns en intressant poäng ur finlandssvensk synvinkel. Det framgår att de svenskspråkiga har tappat terräng i de olika elitgrupperna. I början av undersökningen var det svenskspråkiga inslaget bland eliten dubbelt större än de svenskspråkigas andel i landet, men 20 år senare är förhållandet inte alls det samma.
Svensktalande bättre folk är ett begrepp som rimmar illa med dagens verklighet.