Ett steg framåt, eller?
Social- och hälsovårdsreformen tog ett steg framåt i fredags, då den parlamentariska styrgruppen gjorde en ny skrivning som gäller produktionen av social- och hälsovårdstjänsterna.
Det är fortfarande fem social- och hälsovårdsdistrikt som ansvarar för hur vården organiseras, det nya är nu att produktionsområdena ska vara samkommuner och inte enskilda kommuner.
I det tidigare förslaget skulle stora kommuner ha kunnat fortsätta med att själva producera vården. Men nu ska produktionen alltså ske över ett större område.
Eller inte. Det är fortfarande möjligt för en enskild kommun att fungera som ansvarskommun i ett produktionsområde, förutsatt att områdets kommuner enhälligt vill det.
Men som social- och hälsovårdsreformen är planerad är det svårt att tänka sig det upplägget. I en samkommun har de medverkande kommunerna ändå ett visst inflytande, om en enskild kommun producerar vården för sina grannar är dess enda roll att betala. Demokratiunderskottet minskar inte nämnvärt även om man skapar ett gemensamt beslutande organ.
Små kommuners inflytande i en samkommun är också begränsat. Raseborg eller Hangö, för att inte tala om Ingå, har inte mycket att säga till om inom dagens Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt.
Borgå fick i alla fall gehör för sina åsikter i går då HNS:s styrelse enhälligt beslöt att anhålla om undantagslov för att fortsätta med förlossningsverksamheten vid BB i Borgå åtminstone till slutet av år 2016. Den nya jourförordningen som kräver minst 1 000 förlossningar per år hotar att sätta punkt för födandet i Borgå sommaren 2015.
HNS:s styrelse beslöt också att styra flere svenskspråkiga föderskor till Borgå. Det är välkommet, men känns kanske litet bittert i Ekenäs, där samma manöver var omöjlig när BB i Ekenäs, med ungefär lika många förlossningar som Borgå, lades ned.
För Nylands del utgår HNS:s vd Aki Lindén från att det blir Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt som axlar produktionsansvaret. Det betyder att HNS inte splittras, vilket är en risk om metropolstäderna bygger upp egna produktionsmodeller.
Men social- och hälsovårdsområdet i södra Finland är större än dagens HNS, och lagförslaget ger fortfarande utrymme för tre producenter inom området.
I en tidigare modell var Lojo tänkt som producent för sitt eget område plus en del av dagens Västra Nylands sjukvårdsområde. Det är ännu en öppen fråga om den modellen fortfarande är aktuell, eller om HNS tar över.
I sitt utlåtande om reformen flaggade Raseborg för HNS, samtidigt som staden vill tänja på tidtabellen och genomföra reformen gradvis.
Statsförfattningsexperten professor Kaarlo Tuori påpekade i Turun Sanomat att grundlagsproblemen finns kvar. Kommunerna förlorar beslutanderätten över hälften av sina intäkter som styrs till vårdproducenten. En så kraftig åderlåtning av budgetmakten är svår att förena med den kommunala självstyrelsen. Omsorgsminister Susanna Huovinen, SDP, bollade grundlagsfrågan till grundlagsutskottet.
Det är fortfarande möjligt att den enda rimliga lösningen blir att ge de fem social- och hälsovårdsdistrikten en förvaltning som bygger på folkvalda beslutsfattare, och eventuellt också beskattningsrätt. Då följs makt och pengar åt.
Men en sådan reform som närmast liknar de svenska landstingen görs inte av den här regeringen.
Styrgruppen slopade modellen med så kallade temaspecifika samkommuner. Den modellen var avsedd att trygga Kårkulla. Ulla-Maj Wideroos som representerar SFP i styrgruppen säger att Kårkulla i stället ska värnas genom en annan paragraf som gör det möjligt att centralisera viss verksamhet till exempel av språkliga skäl.
Det är viktigt att det verkligen blir så, Kårkullas verksamhet, som bland annat innebär att man vårdar en människa under hela hennes liv, måste vara långsiktig. Det gäller också att se till att de nya beställarorganisationerna, som inte längre är enskilda kommuner, väljer att anlita Kårkulla för de svenskspråkiga klienterna, till och med om det blir litet dyrare per klient.