Reform i motvind
Kommundirektör Rurik Ahlberg i Korsholm var tydlig med sitt budskap när han i veckan meddelade att han kandiderar för Svenska folkpartiet i riksdagsvalet i april.
"Det är dags för fältet att säga nej till en reform som skulle innebära att all vård i Österbotten, till och med hem- och elevvården skulle styras från Åbo" sade han i Vasabladet.
Rurik Ahlberg går alltså till val för att fälla social- och hälsovårdsreformen, regeringens stora reformprojekt som helt ritar om vård och omsorg i Finland, med Ahlbergs formulering, från elevvården i skolorna till den allra högst specialiserade sjukvården, och allt där emellan.
Syd-Österbotten följde upp med ett reportage där man beskrev hur hälsovården i kommunerna kan te sig efter reformen: välfärdsstationer, hälsokiosker, mobila vårdenheter. Samtidigt står hälsocentralerna tomma.
Men tomma står de knappast, om ekonomin fortsätter att backa och arbetslösheten bara ökar finns där antagligen någon form av sysselsättningsverksamhet för långtidsarbetslösa ordnad av någon aktör inom tredje sektorn, på uppdrag av den regionala anordnarenheten inom respektive social- och hälsovårdsområde.
Det är inte sagt att kampen mot social- och hälsovårdsreformen blir en valvinnare som för in Rurik Ahlberg i riksdagen. Reformen är fortfarande ett tungt projekt för Stubbs fyrpartiregering, och den stöds av alla riksdagspartier. Det finns åtskillig politisk prestige i reformen.
Det kan verka som en kamp mot väderkvarnar att försöka stoppa den.
Men väderkvarnskämpen framom andra, Don Quijote från La Mancha, är inte bara hågkommen för att han gav sig in på hopplösa uppdrag, han var också en renhjärtad idealist som kämpade för det sanna, rätta och goda, trots att det i omvärldens ögon verkade vettlöst.
När en omfattande och genomgripande reform hotar att leda till försämringar och oförutsedda och kontraproduktiva resultat kan det vara klokt att ta ett steg tillbaka och se om det finns nya element som måste tas in i konsekvensanalysen.
Social- och hälsovårdsreformen verkar nu vara vid en sådan punkt.
Reformen drevs igenom i en process som ingen hade kontroll över. Den första ansvariga ministern, SDP:s Maria Guzenina-Richardson, kunde inte hålla trådarna i sin hand, hennes efterträdare Susanna Huovinen fortsatte arbetet, men det som nu finns på bordet utformades under våren av alla riksdagspartiernas ledare, och innehållet i det slutliga lagförslaget slogs fast av en parlamentarisk styrgrupp.
Det skapade en politisk enighet, men helhetssynen försvann under de många kompromisserna.
Reformen kritiserades från första början för att den innebär en massiv centralisering till de fem vårdområdena, och för att den skapar oöverskådliga förvaltningsnivåer. Transparens har inte varit något nyckelord för reformplanerarna. Kommunernas minskade inflytande verkar vara ett grundlagsstridigt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Reformen har också fått en stark ideologisk laddning som knappast var meningen från början. Modellen lägger explicit huvudansvaret för vårdproduktionen på den offentliga sektorn, medan den privata vården blir ett kompletterande alternativ. Den valfrihet som bland annat finns i Sverige saknas här.
Det här protesterade SFP:s Carl Haglund mot i somras, senare har han fått medhåll från Samlingspartiet.
Båda, men framför allt statsministerpartiet Saml kan kritiseras för att de inte tillräckligt kraftigt förde fram sina invändningar när reformen förhandlades fram.
Om reformen hade blivit färdig vid mitten av valperioden hade det funnits tid att beakta invändningarna och skapa en modell som verkligen håller i tiotals år, och som också uppfyller målet att minska kostnadstrycket.
Nu finns inte den tiden. Men verkställs reformen skapar den strukturer som är mycket svåra att rubba.
Därför skulle det vara klokt att lägga all prestige åt sidan, hålla valet och se i vilket politiskt klimat en ny regering kan fortsätta reformarbetet. Några månader hit eller dit spelar ingen roll när man skapar något som ska hålla in på 2030-talet.