För jävligt, Sverige
Efter en vecka med den största militäroperationen, och sannolikt också den mest omfattande medieoperationen, sedan 1980-talet fick det svenska försvaret lov att ge upp, spaningarna efter en eller flera "undervattensfarkoster" i Stockholms skärgård gav inget resultat att visa upp.
Försvarets ställföreträdande insatschef, konteramiral Anders Grenstad hade två konkreta besked när han meddelade att operationen avbryts: det ena var att det inte var någon "konventionell ubåt" man letade efter, det andra var att "en eller flera troliga undervattensfarkoster" har lämnat sökområdet.
Försvaret ville visa öppenhet, men beskeden var hela tiden väldigt vaga, man talade diffust om "mönster" och "iakttagelser". Man var noga med distinktionen mellan ubåtsjakt och underrättelseoperation, men underrättelseoperationen hade väl gått över i jakt så fort man hade fått ett hållbart tecken på att det fanns något att jaga.
Då kan man ändå undra hur Grenstad vet att någonting har lämnat området, han vet ju inte ens om det fanns något där över huvud taget.
När de svenska medierna hämtar sig efter sin informationsfattiga men upphetsade rapportering från blåsiga kobbar och gungande fartygsdäck vaknar de förhoppningsvis till insikt om att journalistik inte bara handlar om att rapportera, det måste också finnas en kritisk och källkritisk distans till det man väljer att rapportera om.
Under den här veckan fick Anders Grenstad & Co medierna precis dit de ville. Det var nog inte den svenska journalistikens finaste stund.
Också säkerhetspolitiska och andra expertkommentatorer kan ägna sig åt en stund av eftertanke. Tomas Ries var väldigt säker på att det var ryssar i farten, och till och med bergsrådet Tauno Matomäki, som var chef för Rauma-Repola när varvet byggde miniubåtar för Sovjetunionen, visste berätta att agenterna var ute för att byta batterier i spaningsinstallationer på den svenska havsbottnen. Någon källa för sina uppgifter gav han inte i intervjun i Taloussanomat.
Den svenska försvarsmakten tog en risk när den drog i gång en så här högprofilerad operation på indicier som var så vaga att man inte efter en veckas intensiv spaning kunde visa upp någonting konkret. Hade man tvingat upp en "farkost", eller lyckats visa att det verkligen försiggick otillåten aktivitet i Stockholms skärgård hade risktagningen förstås lönat sig.
Men nu blev resultatet att försvarets trovärdighet skadades. Pensionären Ove med sin ryggsäck som en kort tid fick gälla för rysk agent blir ett av de minnesvärda inslagen i den här jakten, vid sidan om överbefälhavaren Sverker Göransons "det är för jävligt" i nyhetssändningarna.
Visst är det för jävligt att vara nästan säker på att någon kränker svenskt territorium, men inte ha så mycket som en oljefläck eller en radiosignal att lägga fram som bevis.
Operationen kommer nu att stötas och blötas i många olika forum. Om det verkligen handlade om en främmande underrättelseoperation har det landets analytiker nu ett stort och värdefullt material om svensk operationspraxis att granska. Varje militärattaché i Stockholm har säkert också skrivit digra rapporter.
De anslagsbeviljande svenska politikerna måste ta ställning till om operationen visar att Sveriges försvar är underdimensionerat och måste rustas upp åtminstone till 1980-talets nivå. Men då måste de nog få ett hållfastare underlag än suddiga bilder.
Det har ju också framgått att försvaret har agerat utifrån iakttagelser från allmänheten eftersom de egna observationerna inte var tillräckligt goda.
En teori är att svenskarna verkligen hade kontakt med en "undervattensfarkost", men valde att låta den komma undan för att man inte ville hamna i en svårhanterlig internationell kris. Det låter inte troligt, Sverige hade väl haft allt att vinna på att visa upp en främmande farkost tagen på bar gärning där den inte hade rätt att vara.
Då hade försvaret åtminstone undgått den förtroendekris som man nu står inför.