Glädjen att fynda
Medan många småbutiker och specialaffärer tvingas upphöra för att kundströmmarna inte räcker till dyker allt fler loppmarknader och pryltorg upp i gatubilden. Somliga drivs av ideella organisationer, där frivilligarbetare gör jobbet och förtjänsten går till välgörande ändamål. Andra är kommersiella med ägare, som antingen på egen hand skaffar försäljningsartiklarna eller hyr ut bord till privatpersoner, som vill sälja bort saker de inte har användning för.
Inte nog med det, dessutom poppar det upp gårds- och kvartersloppisar särskilt på sommarveckoslut, och loppisgrupper på Facebook och andra webbplatser bidrar till att saker som är obehövliga får ny användning.
Loppmarknadsboomen kan härledas ur 1990-talets recession, då den här typen av köpenskap började blomstra upp. Likhetstecknen med den pågående ekonomiska krisen är många och de två tre senaste årens uppsving för second hand har garanterat med massuppsägningar och växande arbetslöshet att göra. Då man inte har råd att köpa nytt är det förnuftigt att till lägre pris skaffa klädesplagg, sportutrustning, husgeråd och möbler, som någon annan har kasserat.
Att återanvända har också blivit mera accepterat. Man fyndar vintage, det är kvalitetsvaror av äldre datum, och retro som betyder att plagget eller prylen hör hemma i en viss stil, som har varit på modet. Intresset för pyssel och heminredning, som syns i veckotidningar och tv-program, stimulerar säkert också att ta till vara gammalt.
Medvetenheten om hållbar utveckling och intresset för att skona miljön har vuxit i omfattning. I det synsättet passar det in att tillverkade produkter används till slut, vilket åtminstone i någon mån kan dämpa nytillverkningen av förnödenheter.
I det här skenet förefaller motiven för att handla begagnat eftersträvansvärda och konsumenten framstår i en medveten och ansvarskännande dager. Men bilden har också andra nyanser.
I septembernumret av vetenskapsmagasinet Meddelanden från Åbo Akademi benar några forskare ut loppmarknadsboomen med att analysera köparnas beteende.
Enligt Anna-Maria Åström, professor i etnologi vid akademien, är lusten att fynda en stark drivkraft till att besöka loppmarknader. Det betyder att göra förmånliga inköp eller att komplettera en samling med en sällsynt del. I grund och botten handlar det om individualism och ett behov att känna sig annorlunda, vilket förverkligas genom att hitta saker, som får en att känna sig unik.
Loppisar ger en annorlunda inköpsupplevelse jämfört med vanliga butiker, på förhand kan man inte veta vad som bjuds ut och överraskningsfaktorn är en del av tjusningen. Att ramla över någonting som man inte visste sig behöva skapar lyckokänsla.
På gårdsloppisar blir stämningen lätt familjär, när man samtalar och prylarnas historia kommer fram – kanske över en kopp kaffe. När försäljaren bjuder in folk till sin gård är det en gest som öppnar upp det privata för okända gäster. Trenden är bekant från popup-restaurangdagen.
Arkivamanuens Niklas Huldén vid Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid ÅA påpekar att människan skapar en relation till de föremål som omger henne. Vid sidan av bruksvaror finns det onyttigare saker, som behövs för att spegla vår självbild och våra värderingar. Ofta hänger de ihop med individens och familjens livshistoria och de säger någonting om hurdana vi är.
Nostalgin ska inte underskattas då folk trängs kring loppisborden med gammalt porslin och nötta armaturer. Nästan bortglömda ting från barndomshemmet träder fram ur minnets skrymslen när vi ser sådana på nytt. Återseendet väcker känslor och vittnar om banden till det förflutna. Med föremålens hjälp kan vi placera oss i historien.
Att rättfärdiga sina konsumtionsvanor med att sälja och köpa på loppmarknader blir lätt den moderna konsumentens vägval för större miljöhänsyn. Modeströmningarna lockar att shoppa billighetsvaror, som används några gånger och sedan fyller garderoberna. Att skänka dem till kyrkans eller Röda korsets second hand-bodar stillar samvetet och ger förlåtelse för vårt oändliga habegär.