Partisekreterarens rollbyte
Samlingspartiet fick under veckoslutet en ny partisekreterare. Liksom vid de flesta tidigare viktiga utnämningar under Alexander Stubbs korta tid som partiordförande gick också den här gången posten till en ung kvinna. Officiellt var det partifullmäktige som enhälligt valde Minna Arve.
Hon har själv tidigare varit vice ordförande i partifullmäktige och flyttar nu närmast från avlönad stadsstyrelseordförande på Åbo stadskansli till partikansliet i Helsingfors.
Arve tar över efter Taru Tujunen, den bland de sittande partisekreterarna som har suttit överlägset längst på sin post. Hon har varit framgångsrik och tillsammans med Jyrki Katainen fört partiet från seger till seger.
Stövlarna som Minna Arve nu kliver in i är inte lätta att fylla. Hennes ordförande Stubb vill knappast att Samlingspartiets framfart stoppas upp just då han har tagit över kommandot. Och han behöver en person som klarar av att leda partiorganisationen, som han inte har någon större erfarenhet av själv.
Då det dessutom återstår endast sju månader till riksdagsvalet så är Arves sits minst sagt tuff. Hon får eventuellt hjälp av en kampanjchef som anställs enbart med tanke på valet.
I sin tidigare tjänst som stadsstyrelseordförande har Minna Arve skämtsamt kallats "Åbos statsminister". Hon byter nu ut stor lokal synlighet till begränsad synlighet på riksnivå.
Taru Tujunen hör till de få partisekreterare som har varit kända utanför den egna partikretsen. Delvis beror det på att hon haft tjänsten i åtta år, men också på att hon gjort ett gediget jobb, även om hon inte själv tagit stor plats i offentligheten.
Det har överhuvudtaget skett en stor förändring beträffande partisekreterarnas roll. I dag kan de vara mer eller mindre anonyma utanför det egna partiet.
Eller vad sägs om följande namnlista: Asmo Maanselkä, Marko Varajärvi och Lasse Miettinen. De är alla sittande partisekreterare för riksdagspartier - KD, VF och De gröna. Inte heller de större partiernas sekreterare är namn som gemene man nödvändigtvis känner igen - Reijo Paananen (SDP), Timo Laaninen (C),
Johan Johansson (SFP) och Riikka Slunga-Poutsalo (Sannf) heter de återstående partisekreterarna, som av språklig eller geografisk orsak eventuellt är mer bekanta i Västnyland.
Minna Arve konstaterade genast då hon hade blivit vald att hon lämnar de politiska kommentarerna till andra. Partiordförande, riksdagsgruppens ordförande, riksdags- och ministergruppen finns till för att kommentera dagspolitiska frågor, sade hon.
Det är precis den utveckling som har skett också överlag - partiorganisationens och partisekreterarens roll har blivit mindre på bekostnad av riksdagsgrupperna, deras ledning och givetvis ministrarna. Och ovanför allting står partiordförande med de flesta viktigaste frågorna i sin hand. Maktkoncentrationen är stor då ordförande för regeringspartier också är riksdagsledamot och har en betydande ministerportfölj. Det är dessutom partiordförande som ofta relativt suveränt kan välja partisekreterare.
Partisekreterarna var tidigare viktiga ideologiska språkrör för sina partier. Då de dessutom råkade vara starka personligheter hade de en helt annan offentlig position och framtoning än i dag.
SDP hade två legendariska partisekreterare i Vänö Leskinen och Kaarlo Pitsinki i 20 år efter kriget då också Centerpartiet hade en stark och färggrann man i Arvo Korsimo. Under 1980-talet hörde Erkki Liikanen till de profilstarka partisekreterarna tillsammans med Centerpartiets Seppo Kääriäinen.
Under de senaste åren har omsättningen varit stor på partisekreterarposterna och för tillfället är SFP:s Johan Johansson äldst i tjänsteår, trots att han inte suttit längre än sedan maj 2010. Några veckor senare valdes Centerns Timo Laaninen som är den av dagens sekreterare som syns mest med uttalanden i offentligheten. Han förefaller fortfarande se som partisekreterarens roll att kommentera dagspolitik och helst komma med gliringar mot andra partier. Den rollen finns säkert i högre grad kvar då partiet befinner sig i opposition.
Partisekreterarna har också en viktig uppgift i de otaliga inofficiella förhandlingar som förs med andra partier. Men det sker långt från offentligheten.