Inte på svenska
Invandrare är fullvuxna människor som själva väljer vad de vill.
Så sade invandrarkoordinatorn Börje Mattsson i VN:s artikel i höstas om invandrare som lär sig svenska på mbi i Raseborg.
David från Colombia ville få integrationsutbildning på svenska, men Arbets- och näringsbyrån i Esbo sade nej. Aleksandr ville också integreras på svenska, han fick beskedet att om han går integreringsprogrammet på finska så får han allt stöd, vill han göra det på svenska får han ingenting alls.
Grace från Peru är för sin del underställd - att kalla henne kund vore felaktigt - arbets- och näringsbyrån i Helsingfors, hon får inte heller gå den svenska utbildningen.
Så i motsats till Börje Mattsson anser inte myndigheterna att invandrare, eller flyktingar, är fullvuxna människor med rätt att välja själva.
Myndigheternas flagranta nedvärdering både av landets andra nationalspråk och av invandrarnas självbestämmanderätt och integritet avslöjades i veckan av både Yle och Hbl.
Motiveringen till den ogina inställningen till svenskan är att personen har lättare att få jobb om han eller hon kan finska. Men det är ingen absolut regel. I Finlands mest framgångsrika kommun när det gäller att integrera och sysselsätta invandrare, Närpes, är det verkligen inget problem att få jobb på svenska.
Och också i det starkt tvåspråkiga Västnyland går det att få jobb på svenska, för att inte tala om Åland.
Gemensamt för både Närpes och Åland är att det åtminstone hittills har varit förhållandevis lätt att få tag på jobb också om man har utländsk bakgrund. Men i Esbo och Helsingfors tycks myndigheterna inte inse att verkligheten kan se annorlunda ut utanför Ring III.
Aleksandrs skäl för att lära sig svenska hellre än finska är helt relevanta. Han talar fyra indoeuropeiska språk, och tycker att det då blir lättare för honom att lära sig svenska. Han är intresserad av Skandinavien och siktar på att börja studera vid Åbo Akademi. Och han vet, till skillnad från de myndigheter han har varit i kontakt med, att han har rätt att använda svenska i kontakterna med dem.
Men trots att han har kryssat för att han vill ha alla handlingar på svenska får han dem konsekvent på finska.
Det här är ju i och för sig ingen ny eller överraskande erfarenhet för gemene finlandssvensk.
Börje Mattssons enkla konstaterande att invandrare är fullvuxna människor kapabla att göra sina egna val får en belysande kommentar hos Yle av service(?)förman Sira Jylkkä på arbets- och näringsbyrån i Esbo.
Hon säger kallt att det inte alls är någon rättighet att få studera svenska.
Men ännu har vi inte kommit till det enspråkiga samhälle som aktivisterna bakom kampanjen för "frivillig svenska" vill åstadkomma.
Det är nog en rättighet att få lära sig det ena av nationalspråken, och det är myndigheternas skyldighet att följa lagen. Jylkkäs tolkning kan helt enkelt inte vara grundlagsenlig, hon är ju hur tydlig som helst när hon säger att svenskan inte är jämbördig med finskan.
Myndigheterna som bedömer om någon har rätt eller inte att lära sig svenska i Finland utgår från att det är lättare att få jobb om man kan finska. Det är möjligt, låt vara att sysselsättningsläget för finskkunniga invandrare inte heller är särskilt lysande.
Men det rimliga sättet att hantera situationen är att ge invandraren eller flyktingen tillräckligt mycket information för att han eller hon ska kunna fatta sitt eget beslut. Invandrare i Västnyland som väljer finska i stället för svenska har självklart rätt att göra det, ifall de anser att det ger dem en bättre möjlighet att hitta sin plats i Finland.
Språkkunskap är viktig på arbetsmarknaden, men hundratusentals enspråkigt finska invandrare i Sverige fick nog jobb trots att de inte talade ett ord av landets språk.
Ser man frågan från invandrarens synpunkt och inte enbart i ett myndighetsperspektiv blir bilden också annorlunda.
Svenska öppnar möjligheterna att söka sig till Sverige, och den skandinaviska arbetsmarknaden. Finskan ger inte den bredden. Och den nordiska arbetsmarknaden är fri, och det är också rörligheten inom EU.