Bröt Finland fronten?
Har Finland brutit EU:s eniga front gentemot Ryssland? Är Finland på väg mot EU:s allra yttersta cirkel?
Och har Finland nu blivit den svaga länken, den hävstång som Ryssland kommer att använda för att bryta upp EU?
Farhågorna och spekulationerna duggar tätt efter att det blev känt att Finland jämte 5 – 10 andra EU-länder ville att EU skulle avvakta med att sätta in nya sanktioner mot Ryssland.
Blickarna riktas framför allt mot utrikesminister Erkki Tuomioja, som på måndagen innan EU fattade beslut om nya sanktioner sade att han inte tycker att de är nödvändiga så länge man inte vet hur vapenvilan i Ukraina utvecklas.
Tuomioja gick så långt att han lät anteckna i ministerutskottets protokoll att Finland kan motsätta sig att sanktionerna träder i kraft fastän de andra EU-länderna vill att åtgärderna ska sättas in genast.
Men det är nog för tidigt att mana fram finlandiseringsspöket. Först hette det att Finland var ensamt om att motsätta sig sanktionerna, det trodde till exempel Utrikespolitiska institutets programdirektör Arkadij Moshes som sade att det inte är klokt att vara ensam om sin åsikt i EU.
Senare ville Moshes inte kommentera frågan.
Men Finland var alltså inte ensamt om att vilja avvakta. Internationella medier rapporterar att åtminstone Österrike, Sverige, Cypern och eventuellt också Italien var på samma linje.
När det gäller den viktigaste frågan, sanktionerna, rådde ingen osäkerhet. Finland stöder de nya sanktionerna.
Däremot var alla inte överens om när de ska träda i kraft. Finland och de andra ville ge vapenvilan en chans genom att inte låta åtgärderna verkställas omedelbart. Och det blev också EU:s enhälliga beslut, fronten är obruten och alla länkar är stadiga.
Om det finns olika åsikter om hur ett beslut ska verkställas handlar det inte om att gå emot en majoritet, EU fattar sina beslut efter diskussioner och kompromisser. När det gäller sanktionerna mot Ryssland har Finland enligt uppgifter hållit sig i EU:s mittfåra. Det är en legitim position som inte hotar EU:s enighet, och inte gör Finland till någon svag punkt.
Att Finland nu framstod som problemet som höll på att omintetgöra EU:s enhetliga linje berodde av allt att döma på ett Twittermeddelande från en journalist där det talades om "det finländska dramat."
Alexander Stubb konstaterade att "det kära Twitter" kan ge upphov till en avsevärd ryktesflora.
När man granskar Erkki Tuomiojas anteckning i ministerutskottets protokoll är det också bra att vara noga med nyanserna.
Tuomioja krävde inte att Finland ska använda sin vetorätt i sanktionsfrågan, vilket bland andra riksdagsman Kimmo Sasi hävdar i sin blogg. Utrikesministern antecknade att det är möjligt för Finland att göra så. Att en handling är möjlig är inte samma sak som att kräva att den ska utföras.
Vapenvilan är det första tecknet på att Ryssland dels medger sin närvaro i östra Ukraina, dels signalerar en vilja att nå en fredlig lösning.
Vad den kunde innebära är fortfarande helt oklart, det är fullt möjligt att det bara handlar om ett led i Rysslands försök att åstadkomma en frusen konflikt och destabilisera Ukraina.
Ändå är det riktigt att EU signalerar att man inte trappar upp åtgärderna innan man har sett vad vapenvilan leder till.
Hade EU genast skärpt sanktionerna hade det varit alltför enkelt för president Putin att hävda att hela Ukrainakonflikten bara är västs försök att skada Ryssland.
Har då utrikesministerns agerande grumlat Finlandsbilden? Åtminstone inte enligt president Sauli Niinistö, som inte anser att diskussionerna har skadat Finlands rykte.
Niinistö var på samma linje som Tuomioja då presidenten i en intervju för Yle sade att diskussionen i Finland gällde ifall omedelbara sanktioner är förenliga med att man vill följa med hur vapenvilan utvecklas.
Eller kanske det var tvärtom? Att det var Erkki Tuomioja som i själva verket artikulerade presidentens uppfattning?