Sverige, Finland och Nato
Krisen i Ukraina har gett ny energi åt den försvars- och säkerhetspolitiska debatten både i Sverige och i Finland.
Ett flitigt odlat begrepp är det försvarspolitiska samarbetet mellan de båda länderna.
I januari skrev försvarsministrarna Carl Haglund och Karin Enström en debattartikel där de talade för fördjupat samarbete. I maj presenterade samma ministrar en officiell handlingsplan med en rad konkreta områden där samarbetet kan stärkas. Ungefär samtidigt skrev utrikesminister Erkki Tuomioja och hans socialdemokratiske partikollega Peter Hultqvist, ordförande i den svenska riksdagens försvarsutskott, en gemensam artikel där de konkretiserade olika samarbetsområden.
Och i söndags skrev tre försvarspolitiska bloggare, major Carl Bergqvist, örlogskapten Niklas Wiklund och ledamoten av krigsvetenskapsakademin Johan Wiktorin en artikel i Dagens Nyheter där de vill att Finland och Sverige ingår ett regelrätt och förpliktande försvarsfördrag för gemensam användning av militära och civila resurser i krig, kriser och katastrofer.
De tre skribenterna är bekymrade över att Sverige i dagens läge har låtit sitt försvar försvagas, både manskapsmässigt och materiellt. Däremot är det finländska försvaret klart bättre anpassat "för att vara krigsavhållande". Men också Finland är på väg i en riktning där resurstilldelningen till försvaret minskar, varnar de tre.
Gemensamt för inläggen är att försvarssamarbetet uppfattas som ett alternativ till Nato, åtminstone på kort sikt.
Men är det möjligt att fördragsvägen bygga upp ett gemensamt försvar som är "krigsavhållande"?
Det går säkert att utveckla ett integrerat militärt samarbete som innefattar både kommandostrukturer och kompatibelt materiel. Båda försvarsmakterna har ju redan stärkt sin Natokompatibilitet.
Men skulle det finnas politisk vilja att skriva ett avtal vars yttersta konsekvens är att ländernas försvarsmakter ställer sig sida vid sida i en konfrontation som kan sluta med stupade soldater?
Finns det en beredskap i Sveriges riksdag att kommendera Gripenplan mot välförsvarade anfallsställningar vid Finlands östgräns, och finns det en beredskap i Finlands riksdag att kommendera ut kustjägarna vid Nylands brigad för att återta Gotland?
Det är ju sådana beslut som måste ingå i automatiken i ett trovärdigt försvarsfördrag med krigsavhållande effekt. En angripare måste veta att den står inför två länders samlade militära resurser.
Två doktorer i statskunskap, Stefan Olsson och Mike Winnerstig, säger i en kommentar till de tre bloggarnas förslag att ett försvarsfördrag med Finland kan skapa flera problem än det löser. Sverige gjorde en ensidig solidaritetsförklaring år 2009 där man lovar att stöda alla EU- och nordiska länder som angrips militärt. "Om Norge eller Estland angreps och Sverige - på solidaritetsförklaringens grund - blir part i konflikten, skulle Finland då också se sig som detta?" undrar Olsson och Wennerstig.
Men frågan som måste besvaras före det är om Sveriges riksdag med stöd av en deklaration från 2009 skulle skicka i väg sina fåtaliga soldater för att försvara Estland eller Norge? Och kan Sverige agera i en konflikt där Natoländerna Estland eller Norge är parter, utan att själv höra till alliansen? Solidaritetsdeklarationen gör ju dessutom Sverige till den andra partens fiende.
Redan här stöter ett förpliktigande försvarssamarbete mellan Finland och Sverige på ett problem som knappast är möjligt att lösa utan att försvarsförbundet utvecklas till ett statsförbund där utrikes- försvars- och säkerhetspolitiken är gemensam.
Men det var inte det som de tre bloggarna föreslog.
Om avsikten är att uppnå militär avskräckningsförmåga som i sig fungerar som ett hinder för angrepp är ett Natomedlemskap den andra utvägen som står båda länderna till buds.
Men ett ja till nya Natomedlemmar är inte lika självklart som tidigare. Natos toppmöte nästa vecka kan ge en antydan om hur man nu tänker i alliansen. President Sauli Niinistö leder Finlands delegation vid mötet, då får han förstahandsbesked.