Svårt med svenska i nöd

Så var det dags igen. Vi fick i går i Yle Västnyland höra om en människa som inte fick svensk service vid nödcentralen.
Carina Enberg, som ringde från Bromarv med anledning av träd som hade fallit över vägen, stötte dessutom på samma problem vid två nödcentraler eftersom hon först kopplades till fel central, till Åbo! Varken i Åbo eller efter omkopplingen till rätt nödcentral, i Kervo, fick hon betjäning på svenska. För att få fram sitt ärende tvingades hon tala finska.
Lyckligtvis gällde det ingenting livshotande eller brådskande och lyckligtvis kunde hon tala finska så att hon fick fram sitt ärende.
Liknande fall får vi med jämna mellanrum läsa och höra om. Eftersom antagligen bara en bråkdel av alla som råkar ut för detta tar kontakt med media, kan vi utgå i från att problemet förekommer oftare. Men redan ett fall är ett fall för mycket.

Det är synnerligen allvarligt. Myndigheternas skyldighet att ge service på svenska är lagstadgad. Den haltar även på andra håll, men om tvåspråkig service inte fungerar vid nödcentraler kan det bokstavligen vara en fråga om liv och död.
Många svenskspråkiga klarar av att framföra sitt ärende också på finska, men det finns också en hel del som inte gör det, speciellt då den som ringer befinner sig i en stressad, otäck eller skrämmande situation. Även en person som i normala fall klarar sig bra på finska kan i en nödsituation endast förmå att framföra sitt ärende på sitt modersmål.

Problemet är känt och Europarådets expertkommitté konstaterade i en rapport för ett par år sedan att svenskans ställning som det andra nationalspråket är alltmer sårbart och nämnde i det sammanhanget bristande kunskaper i svenska bland annat vid nödcentralerna.
I dagens läge med endast sex nödcentraler i hela landet saknas lokalkännedomen. Det innebär att det inte är någon skillnad var de finns, huvudsaken är att de som tar emot nödsamtalen förstår vad som sägs, också då den som är i nöd talar svenska.
Nödcentralsverket försökte för några år sedan att erbjuda utbildning på svenska, men det var så få som anmälde sig att utbildningen lades ner. Ju längre bort från svenskspråkiga områden nödcentralerna finns desto svårare är det givetvis att rekrytera svenskspråkiga.

Folktinget måste fortsätta jobba för att den svenska servicen också i praktiken är garanterad på våra nödcentraler. Dessutom finns det skäl att de partier och riksdagsledamöter som värnar om det svenska tar det här problemet på allvar och arbetar för att det en gång för alla löses.
Alla måste kunna känna sig trygga, oberoende av om man talar finska eller svenska. I en situation då man tvingas ringa till nödcentralen är det speciellt viktigt att kontakten känns trygg. Så är det inte om den man talar med inte förstår vad man säger.