Kanske en början
Något genombrott för att lösa Ukrainakrisen kan man inte tala om efter veckoslutets förhandlingar.
President Sauli Niinistö var först ute med sin resa till Sotji och Kiev, och på söndagskvällen inledde utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike, Ukraina och Ryssland en samtalsomgång som Tysklands Frank-Walter Steinmeier efteråt karakteriserade som svår. Och hela tiden fortsatte striderna i östra Ukraina.
Steinmeier varnade också för en direkt konfrontation mellan ryska och ukrainska trupper i östra Ukraina.
Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin vädjade för sin del om militär hjälp av EU och Nato.
Utspelet handlar antingen om okunskap eller om desperation. Det är uteslutet att något annat land skulle gå in med aktivt stöd till Ukraina, det skulle innebära en utvidgning av konflikten som ingen vill ha.
Nato hjälper bara sina medlemmar, och EU har ingen militär hjälp att ge, kommenterade statsminister Alexander Stubb.
President Sauli Niinistös möten med Vladimir Putin och Petro Porosjenko förväntades inte resultera i något egentligt fredsinitiativ. Avsikten var närmast att öppna samtalskanalerna, Niinistö var ju den första ledaren från EU som träffade Putin öga mot öga efter det att krisen trappades upp.
Kritikerna säger att Niinistö blev en bricka i Moskvas spel, Ryssland visade att EU:s front kan brytas.
Men den tolkningen är nog pessimistisk. Niinistö underströk många gånger före sin resa att han agerar med EU:s fulla förståelse.
En förhandlingslösning kan inte komma till stånd utan kompromisser, och innan man är där måste parterna sitta ned vid samma bord.
Niinistö berättade att han hade fått ett budskap från president Putin till president Porosjenko, men budskapets innehåll avslöjade han givetvis inte.
I går förekom det ändå rykten om att ett möte mellan Porosjenko och Putin och EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso håller på att förberedas.
Det är förstås omöjligt att i det här skedet veta om Niinistös samtal kunde föra de här planerna framåt.
Det är också värt att notera att separatisterna i östra Ukraina inte deltar i förhandlingsprocesserna. Det är ett tecken på deras bristande legitimitet. Men det har också frågats om de här grupperna nöjer sig med en lösning som Ryssland ger dem.
Om samma fråga ställs i Kreml är det inte uteslutet att Vladimir Putin i själva verket gärna ser att Ukraina oskadliggör separatisterna, givet att Ryssland samtidigt får garantier för att den ryska befolkningens ställning i Ukraina tryggas.
Ryssland har laddat upp militärt vid gränsen till Ukraina, men Vladimir Putin är inte omedveten om att följderna är helt oförutsägbara om Ryssland går aktivt in i striderna. Vill han offra ryska liv för att stöda en mycket diffus separatistregim i grannlandet? De självutnämnda "folkrepublikerna" är knappast Putins önskeallierade.
Utrikesminister Erkki Tuomioja sade i går att krisen i Ukraina har nått en punkt där den antingen förvärras eller går mot en lösning.
Processen för att nå en fredlig lösning verkade åtminstone inte stanna upp efter veckoslutets förhandlingar. Utrikesministrarna rapporterar om samtalen till sina regeringar, och i början av den här veckan fattas beslut om en eventuell fortsättning.
Det krävs många små steg innan parterna till slut kan sätta sig ned och förhandla om en hållbar lösning. Det som ger litet hopp i veckoslutets samtal var att de åtminstone inte resulterade i att dörrar slogs igen, det verkar finnas både möjlighet och vilja att fortsätta att förhandla.
Men så länge striderna pågår är situationen farlig. Läget kompliceras ytterligare av att Ryssland och väst verkar se helt olika verkligheter i Ukraina.
Ryssland ser en illegitim regering som tar till vapen mot sina egna medborgare, väst ser en grupp separatister som med politiskt och materiellt stöd av Ryssland håller på att bryta sig loss från Ukraina.
För att komma vidare med en fredsprocess måste parterna enas om vad det är som sker.