Vad ska utredas?
Krisen i Ukraina har gett ny energi åt den säkerhetspolitiska diskussionen i Finland.
En ny dimension är att politiker till och med på ministernivå har kommit ut med Natovänliga uttalanden.
För en vecka föreslog försvarsutskottets ordförande, sannfinländaren Jussi Niinistö en utredning om för- och nackdelarna med ett Natomedlemskap, vad ett medlemskap kostar och vilken den eventuella nyttan är. Jussi Niinistös förslag stöddes av försvarsminister Carl Haglund.
Jussi Niinistö sade också att Sannfinländarnas negativa syn på Nato kan ändras ifall medborgarna och framför allt presidenten anser att fördelarna med ett medlemskap är större än nackdelarna.
Haglund hoppades att riksdagen ska komma med en formell begäran om en utredning, initiativet ligger då hos sannfinländarna Niinistö och Timo Soini, som är ordförande för utrikesutskottet.
Utrikesminister Erkki Tuomioja vill däremot inte ha någon särskild Natoutredning, han säger att ministeriet håller på med en bredare översikt om försvarssamarbetet. Den utredningen blir klar i början av nästa år, lagom till valrörelsen.
Också president Sauli Niinistö flaggar för en utredning som kartlägger både Nato och andra alternativ, som samarbetet mellan Finland och Sverige, EU-samarbetet och bilaterala avtal till exempel med USA. I själva verket beslöts det redan i början av juli om en sådan utredning. Men beslutet offentliggjordes inte i det skedet.
I går anslöt sig statsminister Alexander Stubb till presidentens uppfattning, Stubb menade att det i det här skedet inte behövs någon särskild Natoutredning, det räcker med den bredare översikten.
Det är helt på sin plats att uppdatera analyserna av Finlands säkerhetspolitiska ställning.
Krisen i Ukraina innebär att utvecklingen i riktning mot ökat samarbete, förtroende och ömsesidighet som bygger på gemensamma spelregler åtminstone tillfälligt har stannat upp. Men den här krisen har inte ideologiska förtecken, utom i den meningen att Ryssland betonar sin egenart och tar avstånd från många västliga värderingar. Synen på homosexualitet är här en av fokuspunkterna.
Ett annat särdrag är en utrikespolitik som syftar till att ge Ryssland en dominerande ställning i förhållande till sina grannländer, och som betonar Rysslands rätt att skydda sina medborgare var de än finns.
Finland har byggt sin säkerhetspolitik på att motsättningarna i Europa minskar. Nu är verkligheten en helt annan. Men som EU-medlem är Finland inte i en säkerhetspolitisk gråzon, underströk statsminister Alexander Stubb i går.
Den frågan granskas förhoppningsvis i den utlovade säkerhetspolitiska redogörelsen.
En utgångspunkt för redogörelsen är att de alternativ som president Sauli Niinistö nämnde, EU:s försvarsdimension, samarbete med Sverige och övriga Norden, är på en annan nivå än ett medlemskap i Nato. EU:s försvarssamarbete finns bara på pappret, Finlands och Sveriges militära samarbete är uttryckligen begränsat till fredstid.
Men Natos säkerhetsgaranti som bygger på solidaritet mellan medlemmarna träder i kraft när freden är hotad.
SDP:s partiorgan Demokraatti skrev i går ironiskt om Natoivrare som tar på sig hjälmen och viftar med Natokortet så fort de får en chans. Tidningen tror att Finlands traditionella, fredliga utrikespolitik kan vara en bättre säkerhetsgaranti än att flytta Natos gräns till gränsen mellan Finland och Ryssland.
Men ett Natomedlemskap är inget anmälningsärende, nya medlemmar ska godkännas av alla gamla.
En brittisk tidning skrev för ett tag sedan att förbundskansler Angela Merkel och president Vladimir Putin har förhandlat i hemlighet om ett avtal om en fredlig lösning av krisen i Ukraina. Ett element i avtalet skulle vara att Ukraina förbinder sig att inte söka medlemskap i Nato.
Hemliga förhandlingar mellan Ryssland och Tyskland där man gör överenskommelser som berör andra länder väcker gamla obehagskänslor i Finland. Kan ett annat element i den hemliga fredsplanen vara att Nato lovar att inte förlänga sin gräns med Ryssland?
Ett land som innefattas i en sådan överenskommelse är verkligen i en gråzon.