Sanktioner och säkerhet
Rysslands agerande efter nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet över östra Ukraina gav inget annat val åt EU-ledarna än att kännbart skärpa sanktionerna.
Hundratals EU-medborgare omkom i kraschen. EU kan inte förhålla sig likgiltigt till deras öde. Konflikten i Ukraina blev med ens en tragedi i hundratals hem som inte har det minsta med den att göra. EU måste reagera, också om unionen själv får betala ett pris för det.
Att Finland med sina täta ekonomiska relationer till Ryssland hörde till dem som talade för lindrigare sanktioner är förståeligt i ett ekonomiskt perspektiv.
Men anlägger man ett säkerhetspolitiskt synsätt borde Finland snarare hålla en högre profil.
EU använder sanktionerna för att markera att Ryssland med sin annektering av Krim och sitt aktiva stöd till de krafter som destabiliserar Ukraina hotar säkerheten i Europa.
Finland vill inte skaffa sig säkerhetsgarantier genom ett medlemskap i Nato utan utgår från att EU-medlemskapet i sig är en garanti mot påtryckningar.
Agerandet i Ukrainakrisen är ett mått på EU:s trovärdighet när det gäller att försvara den ordning som skapades när de forna kommunistländerna återfick sin frihet. Den bygger på fredlig utveckling och goda relationer baserade på ömsesidig nytta och respekt.
Om Ryssland struntar i EU:s budskap och i stället svarar med samma mynt så är det i sin tur ett ställningstagande för en annan ordning. Ukraina är förstås inte EU-medlem, men Ukraina är en del av det system som byggdes upp efter Sovjetunionens sönderfall.
President Putin är tydlig med att Ryssland vill nå samma internationella och geopolitiska ställning som Sovjetunionen. Om EU agerar lamt när de här ambitionerna förverkligas är det ett budskap till alla medlemmar där Sovjet hade inflytande. Ett land vars utrikes- och säkerhetspolitiska hörnsten var vänskaps-, samarbets- och biståndspakten med Sovjetunionen hör till samma kategori.
I det perspektivet har Finland alla anledning att hoppas att sanktionerna får effekt och Ryssland börjar agera konstruktivt för att lösa konflikten. Men det är ju avsaknaden av sådana signaler som har fått EU att trappa upp sina åtgärder.
Såsom konflikten hittills har utvecklats finns det ändå inte särskilt stort hopp om att omvärldens agerande skulle påverka Ryssland. Sanktionerna som bland annat berör banksektorn skadar den ryska ekonomin, det blir till exempel svårare att finansiera olika investeringar. Men att det skulle skapa ett politiskt tryck mot president Putin är osannolikt.
Skärpta sanktioner kan i stället få motsatt effekt, det är lätt för den ryska ledningen att hävda att påtryckningarna visar att Ryssland är omgivet av fiender, och att både USA och EU stöder "fascistjuntan" i Kiev.
Utrikesminister Sergej Lavrov sade i alla fall till BBC att Ryssland inte planerar någon vedergällning och att man inte tänker förfalla till hysteri. Det kan betyda att motdragen blir dämpade, men det är ingen indikation på att Ryssland skulle ändra sin politik i Ukraina.
Ryssland och president Putin drabbades av ett annat bakslag då skiljedomstolen i Haag slog fast att Ryssland måste betala 50 miljarder dollar till en grupp tidigare aktieägare i oljeföretaget Yukos, som övertogs av staten. Domstolen konstaterade att staten hade manipulerat rättssystemet för att driva Yukos i konkurs och eliminera bolagets storägare Michail Chodorkovskij som en politisk motkraft till Putinregimen.
Ryssland kommer att utnyttja alla möjligheter att överklaga utslaget. Men domen betyder i alla händelser att ett ansett internationellt organ har slagit fast att Rysslands regering använde olagliga metoder för att komma över Yukos. I och med det säger domstolen också att Ryssland inte håller måttet som en rättsstat.
Den stämpeln kan Putin uthärda, men om Ryssland trotsar domstolen utpekas landet som en opålitlig affärspartner, och då blir de internationella investerarna försiktiga. Men Ryssland behöver internationellt kapital för att rusta upp sin förfallande infrastruktur.