Brandman slår politiker
I Finland värdesätter vi allra mest yrkesfolk i praktiska yrken. Brandmän, apotekspersonal, sjukskötare, sömmerskor och snickare ligger i den absoluta toppen när man har undersökt hur stort förtroende olika yrkesgrupper åtnjuter.
Det är de europeiska Reader's Digest-tidskrifterna, bland dem finländska Valitut Palat, som tillsammans med den brittiska forskningsanstalten Wyman & Dillon har tagit reda på hur olika yrken värdesätts i nio europeiska länder. I undersökningen deltog 17 000 personer, 2 000 av dem var finländare.
Utmärkande för Finland är att vi i allmänhet har större förtroende för yrkesfolk i olika branscher än man har i andra länder. Hos oss hyser man djupare respekt för taxichaufförer, poliser och präster än man gör på annat håll i Europa.
Ett annat framträdande drag är att yrken, där man tjänar ungefär lika mycket som genomsnittet, det vill säga drygt 3 000 euro, värdesätts mest. Brandmannen, som toppar listan, har i snitt en månadslön på 2 914 euro, farmaceuten i ett privatägt apotek får 2 925 och sjukskötaren 2 762 euro. Enda undantaget från regeln är piloterna, som ligger fjärde högst i uppskattning och har en medianlön på 10 000 euro.
Detta återspeglar säkert uppfattningen att brandmän och sjukskötare utför ett arbete, som samhället inte kan avvara, med en lön som inte kan mäta sig med läkares, juristers och politikers inkomster. Det är lätt för var och en att identifiera sig med dem, och bilden av deras yrkesroll står klar och tydlig i vårt medvetande.
Politikerna ligger i en klass för sig i rankingen. Förtroendet för deras arbete naggas alltmer i kanterna. Det är bara 11 procent av deltagarna i undersökningen som säger sig respektera dem mot 13 procent år 2002. Till och med bilförsäljare, som sedan gammalt har haft ett kantstött rykte om sig, värdesätts högre och 28 procent uppger sig ha förtroende för deras jobb.
Rikspolitikernas löner ligger ju minst dubbelt upp jämfört med medelinkomsttagarens – en riksdagsman tjänar 6 355 och en minister 9 261 euro – och det klena förtroendet kan kanske delvis förklaras med ren och skär avundsjuka. Jämfört med brandmannen jobbar politikerna med abstrakta och ofta svårbegripliga frågor och det är svårt för gemene man att förstå vad annat än prat uppdraget innehåller.
På den här punkten skulle gärna ens en måttlig attitydförändring få äga rum. Det är säkert en majoritet av politikerna som går in för sitt värv med en uttalad önskan att verka för landets och folkets bästa. Utifrån sin politiska övertygelse vill de delta i samhällsbygget och omforma och nydana maskineriet, så att det svarar mot förändrade behov. Det är inte rejält att undervärdera jobbet till den grad att det bara är telefonförsäljare som får mindre uppskattning – fem procent av de tillfrågade lyfter på hatten för den yrkesgruppen.
Hur ser då respekten ut för lärare, jordbrukare, journalister och bostadsförmedlare?
Den varierar.
Lärarnas jobb uppskattas storligen och yrkesgruppen placerar sig strax efter den absoluta täten – kanske för att alla har egna erfarenheter av yrkeskåren och rollen som kunskapsförmedlare är obestridlig.
Jordbrukarna får gott betyg av 82 procent, men journalister och bostadsförmedlare får nöja sig med 32 och 33 procent. Kan en förklaring vara att det inom vartdera skrået finns en stor "artrikedom". Seriösa tidningars pålästa redaktörer har sin motsvarighet i etablerade fastighetsförmedlingars kunniga representanter och i vardera branschen figurerar också dagsländor och lyckosökare.
Hur olika yrken uppskattas ger naturligtvis en bild av värderingarna i samhället. Det är befriande att vardagshjältarna på brandstationer och sjukhus visas uppskattning. Det betyder att praktiska yrken kan hävda sig i förhållande till branscher, som kräver långvariga akademiska studier.
Frånsidan av resonemanget är att avsaknaden av yrkesroll och arbete också innebär ett underskott på uppskattning och respekt. Den som har mist jobbet när företagsvärlden sanerar och den offentliga sektorn sparar har också förlorat sin yrkesidentitet och uppskattningen för den.