Union i flera nivåer
EU-kommissionen får en ny ordförande i Luxemburgs tidigare mångåriga premiärminister Jean-Claude Juncker. Han får EU:s synligaste och mest centrala post efter portugisen Jose Manuel Barroso. Junckers möjligheter och ambitioner att styra och ställa i EU får ändå inte överdrivas. Kommissionsordföranden kan inte ensam göra något utan medlemsländernas och deras ledares stöd. Det borde också kritikerna av Juncker erkänna.
Juncker var en omstridd kandidat. Det fanns flera representanter också från Junckers egen grupp, EPP, som förhöll sig kritiska till honom. Men då han hade valts till EPP:s toppkandidat inför Europaparlamentsvalet och EPP blev största grupp i valet, fanns det inte en reell chans att förbigå honom utan att sätta EU-parlamentets och hela EU:s trovärdighet på spel.
Man har nu insett att det här inte är ett optimalt sätt att välja kommissionsordförande då det i huvudsak styrs av EU-parlamentet och partigrupperingarna i parlamentet. Det försätter de nationella parlamenten och regeringarna i en mycket svag situation och det tilltalar inte medlemsländerna.
Juncker blir den första kommissionsordföranden som inte valdes av ett enhälligt toppmöte eftersom det nya valsätet inte längre krävde konsensus. Storbritannien och Ungern röstade mot honom och speciellt den brittiska premiärministern David Camerons sits har varit svår.
Han har redan från tidigare en stor EU-kritisk befolkning att tygla och då EU nu får en kommissionsordförande som är genomdränkt av EU efter många års jobb med olika EU-frågor och som dessutom ses som en stark federalist tolkas det som att EU tar ett steg mot större integration. Det är tvärt emot vad britterna önskar.
Camerons misslyckande att mota Juncker kommer hans politiska motståndare på hemmaplan nu att utnyttja.
För att blidka EU-kritikerna har han kommit med hårda uttalanden efter att Juncker blev vald och till och med hotat med att det kan leda till ett brittiskt utträde ur unionen. Cameron talade om en riktigt dålig dag för EU och att unionen har tagit ett steg tillbaka. Han ser inte Juncker som en typisk reformerare av EU.
Cameron har redan tidigare lovat att det ordnas en folkomröstning om EU-medlemskapet 2017 om han vinner nästa val.
David Camerons och Storbritanniens förlust har runtom i Europa väckt sympatier och från många håll har britternas fortsatta medlemskap i EU betonats som oerhört viktigt. Man har varit måna om att visa medkänsla.
Till exempel Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble sade i en intervju i Financial Times att att Storbritannien historiskt, politiskt, demokratiskt och kulturellt är helt oumbärligt för Europa.
Den 16 juli väljer EU-parlamentet slutligt Juncker till kommissionsordförande. Samma dag ska också de övriga topposterna inom EU besättas - rådets ordförande (president), utrikesansvarig och eurogruppens ordförande.
Dessa poster kommer knappast att besättas av någon som inte faller britterna i smaken. Det skulle vara det samma som att leka med eld. Britterna kan givetvis inte få en orimligt stor makt, men det ligger inte heller i något EU-lands intresse att Storbritannien lämnar unionen.
Som en gest mot britterna kom toppmötet för några dagar sedan med ett erkännande att ökad EU-integration inte är oundviklig för alla och att "en allt närmare union" inte passar för alla EU-länder. Vissa ska alltså kunna välja ett mindre djupt samarbete om de så önskar. Det kan visa sig bli en historisk förändring inom EU.
Hur en union med medlemmar i olika grad av integration skulle kunna se ut vet vi inte. Redan i dag finns visserligen en gradering då en del har en gemensam valuta, medan andra inte är med i eurosamarbetet, men nu står vi sannolikt inför en mer mångfacetterad indelning.
Det blir säkert fler länder än Storbritannien som, om det blir möjligt, i så fall väljer en lättare version av EU-samarbete. Däremot bör EU inte gå in för undantag av olika slag, som speciellt Storbritannien i tiden beviljades och som man sedan ser som eviga.
Samtidigt måste de länder som väljer att inte höra till den hårdaste kärnan bereda sig på att påverkningsmöjligheterna minskar. De mest integrerade kommer också att vara de som får vara med och bestämma och har den största makten.