Vårt dagliga bröd är dyrt
Att livsmedlen har blivit allt dyrare är en iakttagelse, som de flesta gör när de handlar mat. Det känns som pengarna inte skulle räcka någon vart, fast man bara köper vanliga basvaror.
Skulle inte vårt EU-medlemskap betyda lika billiga livsmedel som i övriga EU? Håller löftet än i dag?
Inträdet i EU i januari 1995 fick till stånd ett prisfall på matvaror, då det finländska skatte- och stödsystemet reformerades, producentpriserna sjönk och importen ökade. Priserna sjönk med elva procent från september 1994 till december 1995. De lägsta realpriserna för livsmedel hade vi 2000, då de låg 14 procent under prisnivån 1994.
Därefter har den förmånliga matens tidevarv förbytts i prisstegringar och de senaste tre åren har konsumenterna fått punga ut med betydligt större summor för sina matkassar än tidigare. Prishöjningen från 2010 till mars 2014 ligger på hela 18,7 procent – medeltalet i alla EU-länder låg på 9,7 procent.
De höjda priserna på våra dagliga livsmedel innebär att realpriset på mat i dag ligger på bara drygt tre procents lägre nivå än 1994.
Det är Statistikcentralen som följer med prisutvecklingen och enligt utvecklingschef Ilkka Lehtinen fördelas orsakerna till höjda priser mellan producenter, livsmedelsindustri, affärer och beskattning. Råvarupriserna på världsmarknaden är desamma för alla europeiska länder, så de förklarar inte den dyrare maten.
Handelns andel av priserna på matvaror har skjutit i höjden, visar färska jämförelser gjorda av Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi MTT. Omkring trettio procent av det pris som konsumenterna betalar går till handeln, som har dragits med högre kostnader än de andra länkarna i matvarukedjan. Affärskedjorna låter basproducenter och förädlingsindustri konkurrera med varandra och med utländska företag om platserna på butikshyllorna, vilket har höjt produktivitet i den ändan.
I Finland är situationen såtillvida speciell att S- och K-kedjorna tillsammans behärskar 80 procent av dagligvarumarknaden i Finland. S-gruppen är större med en marknadsandel på 45,7 procent medan K-gruppen har 34 procent. Många anser att den här dominansen förklarar prisbilden i och med att konkurrensen är så liten.
Tyska Lidl har under sina tio år i Finland fått ett allt starkare fotfäste och dess marknadsandel ökade i fjol till 6,6 procent. Det är uttryckligen med förmånligare priser som Lidl försöker locka kunderna, men kedjans varusortiment har också breddats, så att många finländska basprodukter ingår i utbudet.
Handeln tillbakavisar beskyllningarna att dess vinstbegär ligger bakom de höjda priserna och pekar på att olika skatter utgör 40 procent av priserna. Momsen på livsmedel är med sina 14 procent nästan tre gånger så hög som i EU-länderna i medeltal och olika punktskatter påverkar ytterligare kostnadsbilden negativt.
De fem senaste åren har lönerna på den privata sektorn höjts nästan tio procentenheter mera i Finland än i EU-länderna i medeltal. Dagligvaruhandeln har en stor sysselsättande effekt, som i sista hand syns i slutsumman på kundernas kassakvitto.
Att maten är dyr drabbar inte alla jämlikt. De som tjänar minst lider mest av att matpriserna stiger i skyarna. Hur man än vrider och vänder på slantarna så går en viss del åt till livsmedel och dagligvaror.
Om inkomsterna är lägre är matutgifternas andel större – det betyder att tjugo procent av inkomsterna går till mat för dem som tjänar minst. Motsvarande andel i höginkomstgrupper är sex procent.
Varje enskild prisförhöjning slår extra hårt mot dem, som sedan tidigare har det knappt. I Finland är det 13 procent av befolkningen, det vill säga 688 000 personer, som lever under fattigdomsgränsen.
Att äta hälsosamt när plånboken är tom är inte lätt och fattiga i nordiska länder har ohälsosammare matvanor än sina systrar och bröder i södra Europa. Här brer man tjockt med smör på brödet och äter korv i långa banor medan sydeuropéerna håller sig till olivolja och grönsaker.
I vårt land är ojämlikheten när det gäller hälsa till och med större än inkomstklyftorna mellan olika befolkningsgrupper. Låga inkomster, höga matutgifter och sämre hälsa är den gemensamma nämnaren för de fattigaste.