Niinistö och Nato
Händelserna i Ukraina har haft en tydlig effekt på den säkerhetspolitiska diskussionen i Finland. Eller åtminstone synen på ett behov av en sådan diskussion. I det här sammanhanget förefaller också en öppen och ärlig debatt om Nato att äntligen kunna föras. Det har från hög ort till och med kommit uppmaningar till detta.
Försvarsminister Carl Haglund konstaterade på SFP:s partidag för tre veckor sedan att Rysslands agerande i Ukraina har satt fart på Natodiskussionerna och efterlyste en diskussion inom partiet om säkerhetspolitikens framtid.
För en vecka sedan sade president Sauli Niinistö i en tv-intervju att det är dags att gå till sak i debatten om Finlands eventuella Natomedlemskap.
Niinistö står själv värd för första möjliga forum för en bred diskussion om Nato. På måndag ordnar han på sommarresidenset Gullranda en utrikes- och säkerhetspolitisk diskussion med ett hundratal inbjudna sakkunniga. Presidenten öppnar diskussionen med ett inlägg redan på söndag. Följande dag ska de utvalda på Gullranda diskutera under rubriken "Björnen har vaknat, hur är det med Finland?"
Redan i tv-intervjun i lördags resonerade Niinistö kring Finland och Nato. Han sade att man inte funderat särskilt mycket på vad det skulle innebära att markgränsen mellan Ryssland och Nato, i den händelse att Finland blir medlem, blir dubbelt så lång som den är i dag. Han kompletterade inte med några egna funderingar
En anan sak som Niinistö anser att bör beaktas är att om Finland och även Sverige går med i Nato blir Östersjön ett innanhav i Nato med Ryssland i den innersta delen av en vik. Enligt presidenten måste vi kunna gestalta hur det kan uppfattas av ryssarna och vad de skulle göra. Något svar gav han inte själv.
Att ryssarna inte skulle gilla ett finländskt Natomedlemskap är givet. Det har vi flera gånger fått höra i olika uttalanden österifrån. Senast för en vecka sedan då Rysslands utrikesministerium i ett uttalande konstaterade att "farliga och negativa förändringar" skulle bli följden om Sverige och Finland går med i Nato.
Utrikesminister Sergej Lavrov besöker Finland nästa vecka, kanske han kan utveckla detta uttalande.
Det är normal rysk retorik. Att Ryssland stillatigande skulle ta emot och acceptera ett finländskt och/eller svenskt Natomedlemskap är uteslutet. Men vad kunde Ryssland rent konkret göra? Höja beredskapen temporärt och den vägen öka spänningen? Efter en tid skulle läget i vilket fall som helst normaliseras.
Ryssland skulle knappast utgöra ett större hot för ett Finland med Nato bakom ryggen än ett ensamt Finland.
President Sauli Niinistö är inte den tydligaste att uttala sig. Ju svårare fråga desto mer svårtytt kan resonemanget bli.
Han anser att vi på allvar bör fråga oss om våra resurser räcker till ett trovärdigt försvar. I torsdags, vid en tillställning arrangerad av chefredaktörernas förening, sade Niinistö att valet inte behöver stå mellan Ja eller Nej till Nato. Det finns en tredje väg: att utveckla den egna styrkan och att förvärva partnerskap.
Han tog igen upp sin egen favorit - försvarssamarbete inom EU. Han sade att man inte ska lägga ut Europas försvar på Nato.
Men det kan inte komma på fråga att EU skulle bygga upp ett parallellt försvar vid sidan om Nato eftersom de flesta EU-länder också är Natomedlemmar. Enligt Niinistö borde EU-försvaret byggas i samverkan med Nato. Vi väntar på närmare förklaringar.
Enligt Niinistö har också försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige underskattats.
Hittills har allting i alla fall gällt enbart fredstida samarbete. Utan någon form av statsfördrag kommer inte samarbete i samband med kriser eller krig i fråga. Ett statsfördrag kan i sin tur inte ses som ett jämförbart alternativ till Natomedlemskap.
Ett samarbete som Sverige och Finland gärna genast kunde sätta i gång med är en utredning på hög nivå kring fördelar och nackdelar med ett Natomedlemskap. Äldre forskaren Pauli Järvenpää och den svenska riksdagsledamoten Mats Johansson (M) presenterade i Helsingin Sanomat i veckan ett förslag om att detta kunde genomföras så att resultat föreligger i början av året. Det kunde ge nyttigt bränsle till valrörelsen inför riksdagsvalet i april, där säkerhetspolitiken säkert blir ett av huvudämnena.