Inget skyltfönster
Det var inte helt oväntat att entreprenören Olli Muurainen till slut skulle sätta punkt för sina planer i Billnäs bruk.
Muurainens idé om ett högklassigt evenemangscentrum med plats för konserter, möten, seminarier och kongresser, och med nödvändig infrastruktur togs först emot med entusiasm, det förfallna bruksområdet skulle gå mot en ny vår.
Men motigheterna började ganska snart när det visade sig att Muurainens visioner krävde en hel del ingrepp.
Utifrån fick man ibland intrycket att en del av det tidvis hätska motståndet mot den nya bruksägarens planer var att de rubbade de invanda cirklarna för en del av brukets invånare. Att Olli Muurainen var beredd till dialog ändrade inte upplägget.
Olli Muurainen säger själv att han har varit tvungen att lägga ned oväntat mycket arbete på att få renovera bruket för egna pengar och erbjuda nya jobb.
Muurainen räknar upp en rad orsaker till att han nu låser bruksdörrarna. Bland de viktigaste skälen är att planeringsprocessen har gått trögt och att markaffären med Fiskars som Muurainen betraktar som absolut nödvändig för sina planer inte blir av. Men han håller ändå möjligheten öppen att starta upp processen på nytt om två år ifall han uppfattar att förutsättningarna har förbättrats.
Olli Muurainen är affärsman, och att driva en förlustbringande process där man inte kan se slutpunkten är inte affärsmässigt. Då ägnar han sig i stället åt att investera på ett lönsammare sätt, i det här fallet i Singapore.
Men när det gäller konflikten med Fiskars kan man nog undra över det kloka i försöket att få bolagsstämman att ställa Fiskars styrelse inför rätta. Det var knappast rätt strategi för att nå en kompromiss.
Att två företag med åtminstone ytligt sett gemensamma intressen inte kan komma överens om en markplätt på en och en halv hektar är ändå inte smickrande för någondera.
Till Kauppalehti säger Olli Muurainen att han har investerat sju miljoner euro i bruket under de fem år han har ägt det, och att det har gett en förlust på två miljoner.
När Muurainen i februari 2013 öppnade sina företags räkenskaper för VN framgick det bland annat att företagen hade betalat närmare 850 000 euro i företagsskatt, Raseborgs andel var 271 000 euro. Det gjorde företaget till den näst största samfundsskattebetalaren i Raseborg.
I samma sammanhang sade han att de pengar som moderföretaget Management Events drar in ska placeras i Billnäs.
Nu är den här investeringsstrategin och dess skattemässiga konsekvenser knappast längre aktuella.
Olli Muurainen hade en vision för Billnäs bruk, och han drev den målmedvetet. Det brukar framgångsrika entreprenörer göra, också när de stöter på motstånd. Att företagarens krav på snabbhet kolliderar med de offentliga planeringsprocessernas långsamma rytm är ofrånkomligt. Konflikten syns också när han säger att NTM-centralens uppgift borde vara att göra saker möjliga, inte att förhindra dem.
Bruksområdet har viktiga miljö- och naturvärden, och de bidrar till den potential Muurainen ser i Billnäs. Men området är inte orört och oexploaterat, det har använts för industrirelaterad företagsamhet i fyrahundra år.
Här måste det gå att hitta en tillfredsställande balans mellan en levande och lönsam verksamhet och skyddsvärdena.
Ser man till Raseborg och Västnyland som helhet är det en klar förlust att bruksplanerna inte blir verklighet.
Regionen behöver tillväxt och nya jobb mera än något annat, och vid hundratals seminarier har man velat bygga på servicenäringar och turism när industrin försvinner.
Nu fanns det ett seriöst försök som utgick från regionens starka sidor, unika miljöer och natur, och med internationella kopplingar via Olli Muurainens företagskluster, men det misslyckades.
Det gör inte näringsombudens jobb lättare när de försöker locka till sig andra miljoninvesteringar.
Ett framgångsrikt evenemangscentrum i traditionell bruksmiljö i Billnäs hade varit ett lockande skyltfönster för hela regionen.