Skilda världar på Krim
Ett av de stora hindren när det gäller att främja en fredlig lösning på den allt svårare krisen på Krim är att Ryssland och väst inte ser samma verklighet.
EU och USA ser en hänsynslös och målmedveten annektering av en suverän stats territorium, ett flagrant brott mot alla internationella lagar. Så ser också FN:s säkerhetsråd på situationen, men rådet är handlingsförlamat av Rysslands veto.
Ryssland å sin sida talar om sin skyldighet att skydda ryssar som utsätts för hot i grannländerna. Och med en retorik vars motstycke väl måste sökas i krigspropagandan under andra världskriget ställer Ryssland också upp mot "nazister och fascister".
Svartmålningen gör det svårt för Moskva att i sinom tid sätta sig vid samma förhandlingsbord som den tillfälliga regeringen i Kiev – såvida inte Vladimir Putins strategiska plan för Ukraina har vidare syften än Krim. En antydan i den riktningen kom förra veckan, då Putin i ett samtal med en representant för Krimtatarerna sade att Ukrainas frigörelse från Sovjetunionen inte var helt laglig då den inte följe normerna för hur man lämnar Sovjetunionen.
Men var någon av de forna Sovjetländernas självständighetsförklaringar "laglig" i den meningen?
Söndagens folkomröstning slutade som väntat, med siffror som påminner om resultatet i sovjetiska val sade de som röstade ja till en anslutning till Ryssland. Ryssland och regimen på Krim försöker förklara att omröstningen var giltig, docent Johan Bäckman fick en synlig roll som "internationell observatör" i ryska medier. I den egenskapen berättade han att omröstningen är helt laglig, och han fick också berätta att "väst" försöker kväva demokratin i Ukraina.
Men omröstningen följer nog bara den speciella lagbok som studeras i Kreml och Simferopol.
Söndagens manifestation, där finländska reportrar noterade att man kunde rösta trots att namnet saknades i röstlängden, kan på sin höjd jämföras med en opinionsmätning, utan garantier för att urvalet är rättvisande.
Krim är förlorat för Ukraina, det är en realitet. EU och USA inför sanktioner mot Ryssland och ryska intressen, men de har knappast någon större effekt på den ryska politiken på kort sikt.
På längre sikt har Ryssland redan låtit sin trovärdighet som en pålitlig samarbetspartner haverera, om landet inte erkänner grannländernas gränser, kan man då lita på att andra avtal håller? För EU gäller det senast nu att bygga ut sin strategiska energiförsörjning så att den i framtiden inte är lika beroende av ryska källor som hittills. För Ryssland betyder det minskade intäkter i framtiden.
Räkningen för att infria Krimbornas förhoppningar om dramatiskt höjd levnadsstandard så fort de har bytt till ryska pass blir inte heller liten.
Moskva tog initiativet, och behåller det. Putin har inte avslöjat sina avsikter i Ukraina, eventuellt lättar han på förlåten i det tal som är aviserat till i dag. Men det är nog optimistiskt att vänta sig signaler om avspänning eller militärt tillbakadragande.
Ryssland har lyckats med att helt spela ut den nya regimen i Kiev, och det gör att det första steget till förhandlingskontakter är mycket svårt. Men regeringen och parlamentet i Kiev måste medverka till alla hållbara lösningar, det är den enda möjligheten om Ryssland vill få något slags erkännande av sin de facto-annektering av Krim.
Ryssland kan också göra krisen till en frusen konflikt, på samma sätt som man hanterar övertagandet av georgiskt territorium.
Men Ukraina och Krim ligger närmare Europa, och en frusen konflikt i det här området får större konsekvenser för Ryssland självt.
Inte minst blir den en gnagande påminnelse om att militärt våld fortfarande är ett effektivt sätt att nå både territoriella och politiska mål, i Europa, år 2014. Ett hot som man trodde försvann med det kalla kriget har väckts till liv igen, och blivit ett element som är omöjligt att ignorera i den nya säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa.