Ryssland har en agenda
Ryssland har handlat mycket målmedvetet ända sedan oroligheterna i Kiev trappades upp till ett regimskifte då den förre presidenten Viktor Janukovytj flydde från huvudstaden.
Ryssland tog avstånd från den nya regeringen och gav en fristad åt Janukovytj som man betraktar som den laglige presidenten.
Ryssland utnyttjade snabbt det politiska kaoset i Kiev för att flytta fram sina positioner på Krim.
Att Vladimir Putin framhärdar med att hävda att det är någon slags ukrainsk-ryska självförsvarsstyrkor som agerar på Krim är närmast löjeväckande, militära experter har konstaterat att det rör sig om ryska elittrupper, både deras utrustning och deras uppträdande visar att det är reguljära soldater och inga hoprafsade milisförband. Det är bara flaggan på ärmen som saknas, och den har de redo i uniformsfickan när det är dags att bekänna färg.
Ryssland har initiativet, omvärlden kan bara reagera.
Ryssland väljer också vem man talar med. Kommunikationerna mellan Ryssland och Europa sköts inte via EU:s ledare, Vladimir Putin talar med Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Gasledningen under Östersjön förenar de båda länderna på mer än ett sätt.
Och till USA säger han att "internationella tvister" inte ska skada relationerna mellan länderna.
Ryssland nådde ett mål när regionparlamentet på Krim anhöll om att få ansluta halvön till Ryssland, efter en folkomröstning som hålls redan nästa vecka. I går inspirerades också stadsfullmäktige i Sevastopol till att anhålla om att få bli en del av Ryssland.
Regionparlamentet på Krim har ingen legitimitet att besluta om Ukrainas gränser. Men det hindrar inte att det ryska parlamentets överhus välkomnar folkomröstningen.
Däremot förhandlar Ryssland inte med Ukrainas nya regering, som har tillsatts av landets lagligt valda parlament, och som har mandat att åtminstone verka som en interimsregering tills man kan ordna nya val.
Moskva väljer själv vem man betraktar som grannlandets lagliga företrädare.
Sovjetunionen använde samma modell ett antal gånger, 1939 fick Finland lägga avsevärd kraft bakom argumenten innan Moskva insåg att den lagliga regeringen satt i Helsingfors och inte i Terijoki.
Och en senare parallell: För bara några dagar sedan avled Vassilij Bilak, 96 år gammal. Han var den siste av den tjeckoslovakiska ledarklick som vädjade om Brezjnevs broderliga hjälp för att stoppa "kontrarevolutionen" i Tjeckoslovakien 1968.
Ryssland ritar nu om Ukrainas gränser i terrängen, inte vid något förhandlingsbord. Självklart är allt som nu händer på Krim regisserat i Moskva, händelserna följer på varandra som kuggarna i ett väloljat maskineri.
Den politiska retoriken är ett smidigt instrument: Ryssland kan försäkra att man aldrig kommer att ta till vapen mot broderfolket i Ukraina.
Men att vid behov göra upp med fascisterna, nazisterna, rasisterna och nationalisterna i Kiev är en helt annan sak. Rysslands egna nazister, nationalister och rasister kallas förstås någonting annat.
Det är klart att den ryska befolkningen på Krim hade kunnat få större autonomi och närmare relationer med Ryssland genom en kontrollerad, demokratisk process där alla parter hade respekterat varandra. Krim var ju en del av Ryssland ända tills den impulsive Nikita Chrusjtjov "gav" halvön åt Ukraina i mitten av 1950-talet.
Minus demilitariseringen som Ryssland aldrig skulle godkänna kunde till och med Åland ha varit en modell för långt gående självstyre.
Men att vara med i en internationell process där man söker kompromisser ingår inte i Vladimir Putins visioner om Rysslands ställning. Ryssland bestämmer i sitt närområde.
Premiärminister Dmitrij Medvedev antydde vad Ryssland uppfattar som närområde när han i torsdags sade att Ryssland tänker göra det lättare för rysktalande personer att bli ryska medborgare.
Det gäller sådana som har bott i Ryssland, eller i områden som har hört till Sovjetunionen eller det ryska kejsardömet, tillade Medvedev.
Till den här kategorin hör Finland, men inte Sverige eller Norge.
Och Krim förstås.