Vem ska försörja vem?
Professor Urpo Kangas väckte en rejäl debatt när han för en dryg vecka sedan föreslog att vuxna barn borde förpliktigas att försörja sina gamla föräldrar.
Det är en skriande orättvisa att barn med goda inkomster lever i sus och dus samtidigt som de försummar sina föräldrar, sade familjerättsjuristen Kangas.
Utspelet kunde ha kvitterats som en provokation. Urpo Kangas har inte återkommit till frågan, vilket antyder att inlägget kanske inte var helt genomtänkt.
Men diskussionen visar att frågan engagerar. Tanken kommenterades av grundtrygghetsminister Susanna Huovinen, och i går tog försvarsminister Carl Haglund upp den i en kolumn i Hufvudstadsbladet.
De båda ministrarna tog avstånd från idén, Huovinen ändå med reservationen att det åtminstone inte på kort sikt är realistiskt att utveckla servicen enligt den här modellen.
Modellen kan alltså bli aktuell på litet längre sikt.
En linje i diskussionen om de stora åldersklassernas växande vårdbehov handlar om ansvarsfördelningen mellan samhället och de anhöriga. Om samhällets ekonomiska resurser fortsätter att försvagas kan man inte utesluta att tanken på lagstiftning som lägger en större del av det ekonomiska ansvaret för äldrevården på de vuxna barnen prövas på allvar.
Men Kangas beaktar inte att Finland nu kan stå på tröskeln till en tid då man inte längre automatiskt kan räkna med att följande generation får det ekonomiskt bättre än den föregående.
Kanske försörjningsbördan i stället hamnar hos den generation som har kunnat tjäna in både förmögenhet och en god pension genom en obruten arbetslivskarriär. Kan dagens tjugoplussare räkna med samma sak?
Kärnan i den nordiska välfärdsmodellen är att alla medborgare får en likvärdig samhällsservice oberoende av ekonomisk ställning. Servicen finansieras med ett relativt högt skatteuttag.
Försörjningsplikt över generationerna betyder att den som har välbärgade barn får en dräglig ålderdom, men den som saknar förmögenhet, och kanske inte heller har några rika barn som kan pruta litet på livet i sus och dus, kan förvisas till något som påminner om den gamla onda tidens fattighus.
Det skulle förstås också uppstå en marknad där man via försäkringar och enligt sin betalningsförmåga kan köpa sig en trygg ålderdom.
Men det för allt längre bort från välfärdssamhällets idé. Och om det inte längre finns ett samband mellan det man betalar och den service man kan vänta sig den dag man behöver den urholkas skattesystemets legitimitet.
Den utvecklingen har redan startat när det gäller den offentliga och den privatfinansierade sjukvården, i huvudstadsregionen vårdas hälften av barnen med stöd av privata sjukförsäkringar.
Försörjningsplikten gentemot föräldrarna motiveras också med ömsesidighet, eftersom föräldrarna tar hand om sina barn ska barnen ta hand om föräldrarna.
Men de allra flesta vuxna barn tar på olika sätt hand om och hjälper sina föräldrar, utan att de för den skull är ekonomiskt ansvariga för dem. Så resonerade också Tommy Österlund och hans föräldrar Kerstin och Tor Österlund i Hangö i VN:s reportage den 4 mars.
Den här insatsen ökar hela tiden, eftersom samhället har bestämt att alla gamla ska bo hemma så länge som möjligt, och gärna också då det egentligen inte längre är möjligt.
Det här kan bli en kvinnofälla som leder till att inte bara unga kvinnor i barnafödarålder, utan också litet äldre kvinnor med skröpliga föräldrar blir mindre attraktiva på arbetsmarknaden.
Försörjningsplikt behöver inte vara ett ekonomiskt åtagande, den kan också handla om oavlönad och obegränsad närståendevård. Det borde väcka kraftiga protester, men av någon anledning tycker till exempel partiernas kvinnoorganisationer inte att det är så mycket att bråka om.
Kangas vill helt enkelt tillbaka till den tid då männen försörjde och kvinnorna vårdade hem, barn och gamla föräldrar.