Men hur ska det göras?
Diskussionen mellan regeringen och oppositionen som fördes på tisdagseftermiddagen var laddad med förväntningar.
Sannfinländarna drog ut på sitt svar på statsministerns inbjudan, och när Timo Soini till slut tackade ja sade han att partiet inte nöjer sig med Katainens agenda, Sannfinländarna hade en lång lista med bland annat kommun- och social- och hälsovårdsreformerna och utvecklingsbiståndet skulle diskuteras.
Det lät ju redan som regeringsförhandlingar.
Jyrki Katainen tyckte efteråt att diskussionen var bra eftersom alla nu är överens om att skuldspiralen måste brytas.
Finansminister Jutta Urpilainen fann ett budskap till omvärlden: Finland sköter sig också framöver, kommande regeringar kommer att ta hand om den offentliga ekonomin.
Det tvivlar väl ingen på, men de allsmäktiga kreditklassningsinstituten skulle antagligen vilja höra att följande regering tar hand om ekonomin på ett annat sätt än de senaste, som inte har kunnat stoppa skuldsättningen.
Timo Soinis sammanfattning träffade antagligen närmast: partierna är överens om att fosterlandets affärer måste skötas, men inte hur det ska ske.
Samma dag skrev den förre statssekreteraren Raimo Sailas i Helsingin Sanomat att det dröjde sex och ett halvt år innan hållbarhetsgapet i ekonomin blev ett problem för regeringen. Inför riksdagsvalet 2007 talade man inte om hållbarhetsgap utan om att statsfinanserna innehöll ett fördelningsutrymme på upp emot 5 miljarder euro. Men 2008 slog finanskrisen till, och ordet fördelningsutrymme (reformutrymme säger man i Sverige) försvann ur den politiska vokabulären.
Som underlägg för allpartisamtalen hade tre ekonomiprofessorer, Bengt Holmström, MIT, Sixten Korkman och Matti Pohjola, Aalto-universitetet, utarbetat en rapport om ekonomins nuläge och de åtgärder som behövs.
Den är lätt att sammanfatta: De offentliga utgifterna står inte i proportion till dagens skattenivå, men höjda skatter går inte ihop med målet att öka tillväxten. Välfärdsstatens ambitioner – tjänster och inkomstöverföringar – måste anpassas till en hållbar finansiering.
Hur det här ska ske är inte ekonomernas sak att bestämma, de besluten tas vid politikernas bord.
För dem som tror att den ekonomiska tillväxten ska lösa problemen på samma sätt som på 1990-talet ger rapporten klart besked: då gick Finland igenom en återindustrialiseringsprocess som drevs av elektronikindustrin, men nu har industrins andel minskat till samma nivå som den är i Sverige – men Sverige har en mycket större bredd i sitt näringsliv.
Och Finland är inte längre någon nettoexportör av produkter med högt förädlingsvärde.
Jyrki Katainens regering har med rätta kritiserats för att den ordnar seminarier och tar del av analyser och rapporter, men inte kan besluta om konkreta, prissatta åtgärder.
Allpartiträffen var en i raden av överläggningar där man nog är överens om vad som borde göras, men inte ens diskuterar de åtgärder som krävs.
Finansminister Jutta Urpilainen upprepade efter mötet att anpassningen ska följa regeringsprogrammets skrivning om att alla åtgärder ska bygga på principen om hälften nedskärningar, hälften skattehöjningar.
Men i verkligheten ökar skattetrycket mera än den här proportionen ger vid handen då inte bara staten utan också kommunerna höjer skatterna, för att täcka gapet som uppstår då staten sparar genom minskade statsandelar.
När till och med handeln visar vikande försäljningssiffror är det ju uppenbart att den inhemska köpkraften har tagit skada.
Den här regeringen har tid till våren 2015 att vidta åtgärder för att nå upp till kravet att anpassa statsekonomin med tre miljarder euro.
Det lyckas inte under ett år, men regeringen kan stifta lagar som är i kraft över riksdagsvalet. I valrörelsen måste partierna redogöra för hur de förhåller sig till det som redan har beslutats.
Då räcker det inte att säga att man nog ska sköta fosterlandets affärer på bästa sätt, det gäller också att tala om hur man tänker göra det.