Tidsbrist trots tidsfrist
Vi har tidigare i vinter fått höra att hårda ekonomiska beslut är att vänta i mars då regeringen ska spika ramarna för nästa års budget. För att regeringen inte ska behöva pruta på ett av sina stora löften i regeringsprogrammet - att minska statsskuldens andel av bnp - skulle det behövas nedskärningar och skattehöjningar på sammanlagt tre miljarder euro.
För några veckor sedan hade finansminister Jutta Urpilainen (SDP) dragit öronen åt sig angående riskerna för att den svaga tillväxt som nu ser ut att komma i gång kan äventyras om regeringen drämmer till med tre miljarders åtgärder nästa år. I stället kunde dessa spridas på en lite längre tid. Onekligen också bekvämare för den sittande regeringen - åtminstone på kortsikt.
Det väckte i alla fall en del mothugg från olika håll; ingalunda kan regeringen skjuta på detta eller fatta beslut som träder i kraft först efter riksdagsvalet 2015 då högst sannolikt en helt annan regering regerar?
Den här veckan har i alla fall gett Urpilainen och regeringen hopp om att de så kallade anpassningsåtgärderna faktiskt kunde spridas över en längre tid. Statsminister Jyrki Katainens ekonomiska expertgrupp under statssekreterare Martti Hetemäkis ledning anser i sin rapport att de anpassningsåtgärder på tre miljarder som krävs för att bryta lånespiralen kan fördelas jämnt på tre år. Inte minst för att försäkra sig om att den gryende tillväxten inte stryps.
Också OECD-rapporten och dess generalsekreterare på besök i Finland tidigare i veckan gav flankstöd genom att konstatera att Finland fortfarande har rörelseutrymme och tid att få sin offentliga ekonomi i balans.
Men den tilläggstid som nu antyds att finns förutsätter att andra stora beslut snabbt fattas. Regeringen har snart förbrukat tre av sina maximala fyra år vid makten och lösningarna på alla stora frågor har bara skjutits på.
Regeringen har redan länge haft klart för sig att situationen är allvarlig, man har också haft idéer om ungefär vad som bör göras, men hur de ska verkställas har förblivit obesvarat och därmed är det mesta också fortfarande ogjort.
Expertgruppens tidsfrist för anpassningsåtgärderna förutsätter inget mindre än att såväl kommun- som social- och hälsovårdsreformen blir verklighet och ger flera miljarders inbesparingar, att en trovärdig pensionslösning nås mellan arbetsmarknadsparterna i höst så att den kan behandlas genast efter valet nästa vår och att sysselsättningen förbättras.
Här har såväl regeringen som arbetsmarknadsparterna mycket att bita i.
Expertgruppen föreslår att även om två tredjedelar av anpassningsåtgärderna vidtas först efter riksdagsvalet ska den sittande regeringen och riksdagen bereda och godkänna lagförslagen.
Oppositionspartierna har högljutt protesterat mot att den sittande regeringen binder följande regering med anpassningsåtgärder som den inte har varit med och beslutat om.
Hetemäki säger att regeringen kunde söka stöd hos oppositionspartierna gällande åtgärdernas storleksordning och målsättning. Statsminister Katainen inbjöd också genast oppositionen till diskussioner i slutet av månaden.
Mottagandet från Centern och Sannfinländarna är visserligen inte varmt, men ett möte ska det väl i alla fall bli. Centern meddelade genast att man i så fall också vill vara med och diskutera bland annat den stora vårdreformen.
Det är inte alls otänkbart att regeringen och oppositionen kan komma överens om storleken på anpassningsåtgärderna. Då det gäller hur nedskärningar och skattejusteringar ska göras blir buden däremot vitt skilda. I fråga om det har redan regeringen ensam fullt upp att hitta en gemensam syn.
Bland annat SDP:s krav på att nedskärningar och skattehöjningar fördelas jämnt kan bli utmanande. Ifall Urpilainen nöjer sig med att 50-50 principen följs på statlig nivå kan det gå vägen, men om kommunerna också räknas med riskerar skattehöjningarna bli betydligt större än nedskärningarna.
Det finns ingen orsak för regeringen att andas ut, allt det svåra återstår men bara ett regeringsår.