Oenigt om skatterna
Regeringen har minskat de offentliga utgifterna och höjt skatterna med sammanlagt över fem miljarder euro.
Bantningen har gjorts för att få bukt med den ökande skuldsättningen och för att minska underskottet i statsfinanserna. Ändå är skuldsättningen mycket nära gränsen 60 procent av bnp.
Om Finland går över gränsen hotas landets goda kreditklassificering. Det vore en prestigeförlust, men en nedklassning har också direkta ekonomiska följder eftersom räntan på statsskulden är beroende av kreditklassningen. Och för ett land som finansierar upp till 15 procent av sina utgifter med lån har räntesatsen stor betydelse.
När regeringen samlas till förhandlingar om budgetramen för nästa år i slutet av mars får den ta ställning till ett nytt anpassningspaket, i storleksordningen 3,3 miljarder euro.
Åtstramningsbehovet blir 3,3 miljarder ifall den ekonomiska tillväxten i år stannar på 0,8 procent, vilket Finansministeriet antog i sin senaste prognos. Men om tillväxten blir snabbare och ekonomin tar fart lättar trycket. Finansgruppen OP Pohjola trodde senaste vecka att tillväxten blir dubbelt så hög, 1,7 procent, och i så fall halveras anpassningsbehovet.
Alla positiva signaler noteras, i går visade till exempel teknologiindustrins konjunkturbarometer att antalet offertförfrågningar har ökat. Det sågs som ett tecken på att den djupaste konjunktursvackan är passerad.
I regeringsprogrammet kom partierna överens om att anpassningsåtgärderna görs så att den ena hälften består av skattehöjningar och den andra hälften av nedskärningar. Nedskärningarna har till största delen gjorts i kommunernas statsandelar, men det har kommunerna försökt kompensera genom att höja sina skatter och avgifter.
Nu har det uppstått en diskussion inom regeringen om det ändamålsenliga i att hålla fast vid den här uppdelningen.
Först ut var Samlingspartiets riksdagsgruppsordförande Petteri Orpo, som föreslog att man ruckar på 50-50-principen. Han fick genast mothugg från De gröna, Vänsterförbundet och SDP, och av SFP:s Ulla-Maj Wideroos, som i Aamulehti tyckte att de som förtjänar mera nog har råd att betala högre skatt. Om proportionerna ska rubbas vill Wideroos att man hellre ökar skatternas andel och minskar nedskärningarna.
Här är SFP oenigt, partiordförande Carl Haglund tycker inte att det är någon god idé att höja skatterna, åtminstone vill han inte skärpa inkomstbeskattningen, däremot kan han tänka sig att höja momsen.
I år höjs statsskatten med 810 miljoner euro, kommunalskatten med 500 miljoner och socialavgifterna med 450 miljoner euro. Finländarna betalar alltså 1,7 miljarder mera till samhället än i fjol.
Det är 1,7 miljarder mindre att använda för konsumtion eller för att köpa tjänster, allt från frisörbesök till rörrenoveringar. Det är pengar som inte kanaliseras in i den öppna ekonomin där de kan generera ökad sysselsättning. I stället för att göra en nyanställning tvingas kanske ett litet företag att säga upp någon i stället.
Det är svårt att se att högre skatter skulle vara den bästa medicinen för att få fart på ekonomin, alldeles oberoende av vad regeringspartierna kom överens om i juni 2011.
Den bedömningen gör också den förre statssekreteraren Raimo Sailas.
Ramförhandlingarna i mars – ett drygt år före nästa riksdagsval – kan bli de besvärligaste hittills, om det inte kommer hållbara tecken på att tillväxten verkligen tar fart.
Om spänningen mellan SDP och Samlingspartiet kanaliseras i en ideologisk oenighet om skatterna, och om Samlingspartiet dessutom ser ut att bli ensamt om sin linje är regeringens framtid ifrågasatt. Kimmo Tiilikainen som är ordförande för Centerns riksdagsgrupp uppmanade i går sitt parti att vara förberett på att regeringen faller i år.
Ser man till utgångsläget för ramförhandlingarna har Tiilikainen nog mera fog för sin uppmaning än det sedvanliga önsketänkandet hos ett oppositionsparti.