Staten ser din bil
Rättvis och intelligent trafik. Det är målet med de omfattande förändringar i trafikbeskattningen som en arbetsgrupp ledd av förre Nokiachefen Jorma Ollila föreslog i går.
Den största förändringen är att det nuvarande systemet med skatt som betalas när man köper bilen ersätts med en modell där skatten betalas för varje körd kilometer. Alla bilar förses med en sändare som via satellitövervakning registrerar kilometermängden hos skattemyndigheterna.
Ollila betonar att det inte handlar om en övervakning i realtid, systemet bygger på att bilanvändaren och myndigheterna i efterhand kan granska hur bilen har använts.
Kilometerbeskattningen är ett effektivt redskap för ekonomisk styrning och systemet kan användas för att påverka trafikbeteendet.
Ollilas arbetsgrupp utgår från att skatten i medeltal skulle vara 3,3 cent per kilometer. Men den är inte likadan överallt, landet indelas i zoner med varierande skattesatser. Tätortstrafik beskattas strängare än trafik på glesbygden, och bilar med större utsläpp blir också dyrare än snåla fordon.
Statens intäkter ska inte minska, men många bilägare får betala mera för sitt körande än i dag. Arbetsgruppen har räknat ut att den som kör ungefär 17 000 kilometer per år kommer litet billigare undan än i dag. Men kör man mera än så blir skattebördan tyngre.
Bränslet beskattas som tidigare.
Investeringskostnaderna för övervakningen beräknas till 130 miljoner euro och att förse alla bilar med sändare kostar 330 miljoner.
Summan verkar tagen i underkant, i Tyskland har man ett motsvarande system som övervakar den tunga trafiken, men det har kostat över 700 miljoner. Per bil är kostnaden där omkring 1 000 euro. Enligt Ollilas modell skulle bilägarna i Finland betala cirka tio euro per år för lokaliseringsutrustningen. Finland skulle bli först i världen med att använda ett så här heltäckande system.
Ollila tillbakavisar alltså farhågorna om att systemet kan användas för realtidsövervakning av alla bilförare, systemet ska bara registrera antalet körda kilometer. Men eftersom skattesatsen varierar måste det också framgå var bilen har rört sig. Dessutom kan andra tjänster knytas till systemet, till exempel försäkringarna.
Men då har man ju öppnat systemet för privata intressenter. Att skattemyndigheterna har tillgång till uppgifterna är en sak, men det är någonting helt annat att öppna databasen för kommersiellt bruk.
En annan fråga är vilka andra myndigheter som kan få tillgång till materialet. Ska räddningsmyndigheterna kunna utnyttja övervakningen, på samma sätt som de nu kan spåra mobiltelefoner? Eller ska polisen kunna använda tjänsten i sitt spaningsarbete? Det finns argument som talar för det, men då rör man nog sig väldigt nära gränsen för den personliga integriteten. Det har ju dessutom visat sig att många poliser kan vara väldigt nyfikna på registeruppgifter som de inte har något att göra med.
Och hur förhåller man sig till att kommunikationssystemen utsätts för omfattande intrång och rent spionage? Inga databaser är hundraprocentigt säkra. Det är inte riskfritt att skapa ett system som lagrar uppgifter om när och var enskilda medborgare rör sig.
Systemet kallas rättvist, men är det verkligen det? Redan övergången mellan det gamla och det nya skattesystemet kan bli problematisk.
Och eftersom kilometrarna kostar så blir det dyrare att bo i glesbygden helt enkelt eftersom avstånden är längre, även om skatten per kilometer skulle vara lägre.
Finländarna förväntas också vara beredda att acceptera längre arbetsresor – där bilen ofta är det enda möjliga fortskaffningsmedlet. Men då betalar man skatt både för kilometrarna och för bränslet. Det gör det inte lättare att uppfylla målet att hålla hela landet befolkat.
Det skulle vara välkommet om det på någon nivå i beslutsfattandet skulle finnas en insikt om att bilen vid sidan av de olägenheter som den ökande trafiken medför faktiskt kan vara det optimala transportmedlet i ett stort och glest befolkat land som Finland.