Inte bara fyllebråk
Vill man väcka maximal uppmärksamhet ska man protestera mot orättvisorna och de växande samhällsklyftorna just precis vid republikens viktigaste, synligaste och mest traditionstyngda högtidlighet, presidentens självständighetsdagsmottagning.
Då kan man åtminstone räkna med att landets politiska, ekonomiska och kulturella elit finns inom räckhåll. Man kan också räkna med att denna elit skyddas av ett rejält polisuppbåd.
För några år sedan demonstrerade en löst sammanhållen grupp som kallade sig snyltgästerna vid presidentens slott i Helsingfors, gruppen ägnade sig bland annat åt att försöka stänga vägen för gästernas taxibilar.
I år, efter en paus på ett antal år, var en likasinnad skara i aktion i Tammerfors.
Gruppens mål förblev oklart, en av dem som polisen grep sade efter frigivandet att han betraktar sig som sannfinländare, och att det enda han gjorde var att dricka brännvin och jävlas med polisen.
En reporter vid Aamulehti som försökte fråga demonstranterna vilket deras budskap egentligen är skriver att hon dels bemöttes med tystnad, dels med fyllesludder om fred, solidaritet och jämlikhet.
De här uttalandena från fältet står i en viss kontrast med sociologen Veikko Erantis analys i Yle. Eranti säger bland annat målet var att söka en konfrontation som bland annat utgår från frågan om hur regeringens färska strukturpaket kommer att påverka samhället.
Jämfört med kravaller i andra delar av världen var självständighetsdagsbråket förhållandevis beskedligt. Krossade fönster, förstörda parkeringsmätare och skadade bilar till ett värde av tiotusentals euro. Men mer än tio poliser och ett par polishästar skadades, 28 personer greps.
Polisen vill inte kalla bråket en demonstration, de säger att det handlade om huliganer som var ute för att slåss, och var utrustade för det.
Men ögonvittnen säger också att det bland dem som hade samlats utanför Tammerforshuset för att följa med självständighetsmottagningen nog fanns förståelse för protesterna mot att inkomstklyftorna växer och välfärden smulas sönder, även om man inte godkänner våldet.
Det eventuella budskapet skymdes av slagsmål och fylleri. Men bakom bråket fanns i alla fall en organiserad grupp som såg till att deltagarna utrustades med masker som gör det svårt att identifiera individuella förövare. Arrangörerna uppmanade också de gripna att inte samarbeta med polisen. Och tillhyggena kom också någonstans ifrån.
I den mån det fanns några seriösa arrangörer var de från början beredda på konfrontation och skadegörelse. Ser man det här i ett vidare perspektiv blir bilden allvarligare än ett fyllebråk och ett sätt att söka spänning.
För inte så länge sedan angreps författarna till en bok om högerextremismen i Finland när de uppträdde i ett bibliotek. Deltagare i prideparaden i Helsingfors har också angripits, verbalt och fysiskt.
Och nu då bråket vid självständighetsmottagningen i Tammerfors.
Den gemensamma nämnaren är att det finns grupper och individer som har en stark mottaglighet för uppmaningar till våld med varierande slag av politiska förtecken. Skalan är vid, motvilja mot "eliten", mot sexuella minoriteter, mot invandrare, mot dem som avslöjar de högerextrema nätverken...
Sociologen Veikko Eranti efterlyser en dialog om samhällets inriktning, men att slå en polishäst med en avbruten hockeyklubba är inte att inleda en dialog.
Ändå har han rätt, men det är också viktigt att stävja det politiska våldet i tid.
Det mest skrämmande med upploppen i Tammerfors är att det tycks vara är väldigt enkelt att trumma ihop en mobb, förse den med sprit och tillhyggen och få tillräckligt många att göra vad som helst i skydd av massans anonymitet.
Nu var det fönster, bilar och kravallpoliser som drabbades. Nästa gång kan det handla om mycket mjukare mål.