Bara ett litet paket
Då det talas om regeringens stora strukturreform för att fylla igen det så kallade hållbarhetsgapet är det fråga om ett stort och värdefullt paket. De beslut som regeringen, efter segslitna förhandlingar, redogjorde för inför veckoslutet omfattar bara en bråkdel av allt som behövs för att fylla gapet. Strukturpaketet är bara ett litet paket – visserligen lämpligt till lilla jul.
Hållbarhetsunderskottet, det vill säga skillnaden på lång sikt mellan intäkter och utgifter i den offentliga ekonomin, är beräknat till 4,7 procent av bnp, vilket i pengar är ungefär nio miljarder euro. För att kunna täcka ett sådant gap krävs stora ingrepp. Regeringen har en idé om hur det ska gå till, men de centrala åtgärderna väntar fortfarande på beslut.
Regeringens två stora evighetsprojekt, kommun- och vårdreformen, är ännu inte färdiga än mindre effekterna av dem, som ska ge inbesparingarna. Den tredje stora frågan som bör lösas är förlängningen av arbetskarriärerna och då speciellt en faktisk höjning av pensionsåldern.
Av största vikt är också att sysselsättningsgraden fås upp. Vi ligger i dag långt efter exempelvis Sverige. Om fler bland den arbetsföra befolkningen inte fås i arbete fortsätter vi med ett stort hållbarhetsgap även framöver.
Regeringen valde nu att lämna även vissa mindre beslut till ett senare skede. De förestående detaljerade besluten om hemvårdsstödet, alterneringsledigheten och den subjektiva rätten till dagvård sparar inte summor i miljardklassen, men de var helt enkelt för svåra att få in i lilla julspaketet av politiska orsaker, dels kanske också på grund av tjänstemännens brådska med allt annat. Vi får se fram emot nya armbrytningar kring dessa, sannolikt under vintern.
Bland de förslag som regeringen nu kom med för att skära i kommunernas utgifter och för att effektivera den kommunala verksamheten finns en bantning av skolnätet på andra stadiet. I praktiken innebär det att gymnasierna och yrkesinstituten blir färre genom nedläggningar och fusioner.
För exempelvis Raseborgs del kan det innebära att det i framtiden finns endast ett svenskt och ett finskt gymnasium. En flytt av Ekenäs gymnasium till Axells tidigare utrymmen vid Raseborgsvägen kan därmed innebära bara en tillfällig lösning. Är det skäl att ta time out beträffande ombyggnadsarbetena och fundera på en långsiktigare lösning?
Den enskilda åtgärd som väckt mest uppmärksamhet i det färska strukturpaketet berör åldringsvården. Institutionsvården skärs ner till förmån för öppen vård. Endast då det finns medicinska skäl eller om det är befogat för att kunna få ett värdigt liv och trygg vård ges anstaltsvård.
Det är säkert välkommet att fler åldringar ges en möjlighet att bo hemma så länge det praktiskt bara är möjligt. Det här får emellertid inte innebära att ansvaret i praktiken läggs på de anhöriga.
Trots att regeringens strukturpaket fyller endast en liten del av hållbarhetsgapet – eller kanske just på grund av det – fick paketet ett relativt gott mottagande från olika håll. Det faktum att alla inser att åtgärder krävs minskar givetvis också den negativa kritiken, även om synen på vilka åtgärder som är att föredra visserligen varierar.
SDP:s ordförande, finansminister Jutta Urpilainen kom i lördags med ett lite märkligt utspel då hon vid partiets fullmäktigemöte ville beteckna kampen mot hållbarhetsgapet och strukturreformerna som hennes och socialdemokraternas verk. Antagligen ser hon paketet som så förträffligt och politiskt oantastligt att hon inte ser några risker för att hon i något skede ställs till svars för innehållet.
Åtminstone Raimo Sailas låter sig i alla fall inte imponeras. Sin vana trogen låter den före detta statssekreteraren piskan gå. Han betecknar strukturpaketet som klart underdimensionerat och säger att åtgärderna som vidtas för att minska hållbarhetsgapet kommer för sent och de är otillräckliga. I Yles finska Morgon-tv ansåg Sailas att de svåraste besluten fortfarande ligger framför regeringen. Han förundrar sig också, inte utan orsak, över regeringens passiva roll i den viktiga pensionsreformen.
Sailas kör sin egen hårda linje, men i vilket fall som helst återstår mycket arbete både för Jutta Urpilainen och alla hennes kolleger i regeringen.