VF valde regeringen
Vänsterförbundets partifullmäktigemöte under veckoslutet slutade som många hade väntat sig: partiet stannar kvar i Jyrki Katainens sexpartiregering.
Fullmäktige förde en lång diskussion bakom stängda dörrar, och när man till slut röstade blev resultatet 43 – 24 för fortsatt regeringsmedverkan.
Det var nästan samma siffror som när föregående fullmäktige i juni 2011 beslöt att gå med i regeringen.
När det gäller Vänsterförbundet har regeringsarbetet så här långt inte rubbat de interna positionerna.
Som ett litet parti i en bred koalition kan Vänsterförbundet inte sätta alltför kraftiga bomärken på politiken. Men det man kan få igenom är ändå mycket mera än förbundet skulle åstadkomma i opposition.
Att gå i opposition vid just den här tidpunkten hade dessutom varit mycket utmanande.
Centern och Sannfinländarna är betydligt större, och framför allt Centerns gallupmedvind är ihållande. Hur stort utrymme hade Paavo Arhinmäki kunnat kämpa till sig mellan Juha Sipiläs sakorienterade regeringskritik och Timo Soinis mera yviga oppositionsretorik? Vänsterförbundet har ju varit med och burit politiskt ansvar för allt som regeringen hittills har gjort.
Arhinmäkis nisch i oppositionen hade varit att profilera sig gentemot De gröna, givet att de hade stannat kvar i regeringen trots VF:s sorti. Men också det upplägget saknar trovärdighet.
Men om beslutet om det nya kärnkraftverket till slut ändå hamnar på regeringens bord kan det hända att både Vänsterförbundet och De gröna tycker att frågan är bekvämare att hantera i opposition.
Därför kan man anta att statsministern gör vad han kan för att regeringen inte ska behöva ta i den heta potatisen.
Det andra som talade emot att Vänsterförbundet nu skulle gå i opposition är att regeringen den här veckan slår fast innehållet i det stora strukturpaketet. Paavo Arhinmäki känner till detaljerna, men regeringens hemligstämpel förhindrade honom att kommentera paketet annat än i allmänna ordalag.
Att partifullmäktige ändå godkände att Vänsterförbundet stannar kvar betyder att partiet sannolikt kan svälja de strukturbeslut regeringen kommer att ta. När regeringen väl har godkänt strukturpaketet måste Arhinmäki ändå kunna visa att Vänsterförbundet har påverkat det slutliga innehållet. Rimligen har han fått någon slags signaler av statsministern att Vänsterförbundet inte ställs inför mera än det kan svälja.
Det har knappast försämrat Arhinmäkis förhandlingsposition att strukturpaketets innehåll kunde kopplas till fullmäktigebeslutet om fortsatt regeringsmedverkan.
Vänsterförbundets fullmäktige stod egentligen inför ett defensivt val, stanna kvar i regeringen trots begränsat inflytande, eller bli det minsta oppositionspartiet?
Centern, som höll fullmäktigemöte samtidigt, möttes i helt andra stämningar. Partiet har ett väljarstöd på cirka 22 procent, och valet av den relativt okände Juha Sipilä till partiordförande var en fullträff som partiet som var skakat av Mari Kiviniemis bleka ordförandetid inte kunde drömma om.
Sipilä har lyckats distansera sig från den traditionella bilden av Centern som ett parti som aldrig missar chansen att pressa ut litet extra av en överenskommelse. Han gör ett pålitligt och trovärdigt intryck, och kan suveränt utnyttja det faktum att han som oppositionspolitiker inte blir pressad på de detaljerade konsekvenserna av olika förslag och utspel.
Och just nu är Juha Sipilä en politiker som folk vill lyssna till, det blev tydligt när partiet mötte medborgarna på torget i Kuopio.
Centerns problem just nu verkar vara att hålla sig kvar på den här nivån ända fram till valet i april 2015. En partiledare som uppmanar partiet till ödmjukhet och varnar för att bara Centern själv kan förhindra att partiet blir den nya vägvisaren för Finland har nog en ganska avundsvärd sits.