Konkursen är nära
Ska man tro börsreaktionerna är gruvbolaget Talvivaaras saga all.
Efter gårdagens meddelande att Talvivaara ansöker om företagssanering föll aktiekursen direkt med 70 procent. En aktie i Talvivaara värderades då till 2 cent. Bolagets vd och storägare Pekka Perä sade vid bolagets presskonferens i går att bolagets affärer fortfarande är sunda, att företagssaneringen kan få företaget på fötter igen och att krisen handlar om en tillfällig svacka som beror på att världsmarknadspriset på nickel är lågt just nu. Den som tror på det kan göra ett aktieklipp.
Men de ekonomiska siffrorna visar inte någon bild av sunda affärer. Kassaflödet är negativt, verksamheten kostar mera än den inbringar. Enligt den senaste resultatrapporten är förlusttakten 2,5 miljoner euro i veckan. I våras fick företaget in cirka 260 miljoner euro i en nyemission, nu är de pengarna så gott som slut.
I nyemissionen fördubblade statens ägarbolag Solidium sitt innehav från 8 till 16 procent av Talvivaara. Insatsen kostade 47 miljoner.
Andra stora ägare har dragit sig ur eller minskat sin andel, pensionsförsäkringsbolaget Ilmarinen med 6 procent lämnade Talvivaara helt och hållet, Varma halverade sitt ägande till 3 procent.
Den näst största ägaren är Pekka Perä, men Talvivaara är markerat statens – skattebetalarnas – problem.
Problemet kan sammanfattas enkelt: är det fördelaktigare att stoppa förlusterna och låta Talvivaara gå i konkurs, eller ska staten i någon form skjuta till det som behövs för att verksamheten ska kunna fortsätta?
Dilemmat har likheter med problematiken kring varvsföretaget STX. Där gav staten ett normalt varvsstöd, men ingenting utöver det. Nu går varvet i Raumo i konkurs.
Men skillnaden är att staten inte var ägare i STX. Den andra skillnaden är att staten – för det finns ingen annan – måste ta hand om efterarbetet efter en gruvkonkurs, och då talar man om en långvarig och dyr avveckling och miljösanering. Dessutom går tusentals jobb förlorade.
Den biologiska utvinningsprocessen i Talvivaara kan inte stängas av lika enkelt som när man släcker en svetslåga på varvet.
Saneringsförfarandet innebär att ett livskraftigt företag som befinner sig i en tillfällig ekonomisk kris tillåts reglera sina skulder för att kunna fortsätta sin verksamhet och bli lönsamt på nytt. Under den tid som domstolen behandlar företagets anhållan kan det inte sökas i konkurs och det behöver inte heller amortera sina lån.
Men då måste domstolen vara övertygad om att företaget kan bli så lönsamt att det i något skede kan svara för sina åtaganden. Bolaget måste också kunna finansiera sin verksamhet medan processen pågår, det får inte ta mera lån.
För Talvivaaras del är båda villkoren förknippade med stora frågetecken.
I och för sig är råvarupriserna cykliska, och när ekonomin tar fart stiger metallpriset.
Men hur länge dröjer det? Och kan ett företag som förlorar 2,5 miljoner euro varje vecka på sin kärnverksamhet verkligen finansiera en saneringsprocess?
När Solidium gick med i aktieemissionen i våras kostade aktien 16 cent, nu är den alltså nere i 2 cent. Sammanlagt har Solidium satsat 150 miljoner euro i Talvivaara, när aktien var som dyrast kostade den 5 euro.
Staten måste vara med om företagssaneringen, men näringsminister Jan Vapaavuori (Saml) upprepade i går att staten inte tar huvudansvaret för finansieringen, privata intressenter måste vara med på lika villkor.
Men eftersom de intensiva förhandlingarna för att knyta ihop ett finansieringspaket och undvika en sanering har misslyckats finns det inga privata intressenter i sikte.
Jan Vapaavuori säger att styrelsen för Talvivaara ansökte om företagssanering utan att ha någon klar finansieringsplan. Det är väl det samma som att säga att bolaget inte kan finansiera sin verksamhet under en saneringsprocess.
I det läget är det svårt att se någon annan utväg än konkurs, med allt vad det för med sig.