Norden är bra att ha
Nordiska rådet har hållit sin session i Oslo, under sedvanligt ackompanjemang om att rådet är dyrt, ineffektivt och förlegat.
I år fick den tidigare ministern för nordiskt samarbete i Danmark Karen Elleman oförtjänt stor uppmärksamhet för sin enkla vits om att en kamel kan knoga på i fjorton dagar utan vatten medan Nordiska rådet kan äta och dricka i fjorton dagar utan att uträtta någonting. Ha ha.
Den danska kritiken mot NR hindrar inte att landet gärna härbärgerar nordiska institutioner och besätter höga poster inom rådets administration.
Aamulehti i Tammerfors hakar på och tycker att det bästa beslutet Nordiska rådet kunde fatta är att upplösa sig. Med ett argument som verkar lånat från debatten om den obligatoriska svenskan påstår Aamulehti att de skandinaviska kontakterna skulle stimuleras om man gör sig av med det byråkratiska rådet.
Nordiska rådet har sett sina bästa dagar, allt viktigt är gjort för länge sedan, nu sysslar rådet bara med kultur- och bildning, och det kan man göra utan tungrodda parlamentarikermöten, tycker tidningen.
Det tyder på en oväntat snäv samtidsanalys att just nu kräva att Nordiska rådet ska ta sig av daga.
I Finland vädras det då och då tankar om att EU-medlemskapet har gjort det nordiska samarbetet onödigt. Finland behöver inte längre ta omvägen över Norden till Europa.
Före EU var det framför allt Finland med sina speciella relationer till Sovjetunionen som hade ett behov av att markera sin demokratiska och västliga inriktning via Norden.
Det är klart att EU är Finlands internationella förankring, EU-medlemskapet definierar Finlands plats på den världspolitiska kartan.
Men utifrån den ram som utgjordes av det kalla kriget lyckades de nordiska länderna trots sina varierade säkerhetspolitiska förankringar genomföra mycket av det som EU senare gjorde i europeisk skala, som passfrihet, minskade handelshinder, harmoniserade examina som ger behörighet över nationsgränserna och ett samordnat regelverk i konsumentfrågor.
EU befinner sig i en djup ekonomisk kris som påverkar sammanhållningen i hela unionen. Kritiken mot EU växer i alla medlemsländer, och det väntas ge utslag i vårens EU-val. Storbritannien vill förnya sitt medlemsavtal, regeringen lovar en folkomröstning under vissa premisser.
Just nu är tendenserna mot ett lösare sammanhållet EU starkare än strävandena till fördjupning och ökad integration.
I en situation där EU delas upp i kärna och periferi, och kanske ännu flera kretsar, är det en klar fördel för de små nordiska medlemmarna Danmark, Sverige och Finland att de har ett välorganiserat samarbete och parlamentariskt förankrade nordiska institutioner som kan ge länderna större tyngd på en europeisk arena präglad av ökad blockbildning.
Och skulle de mest pessimistiska spådomarna besannas och hela EU gå mot sin upplösning så är det bra mycket lättare att falla tillbaka på ett fungerande nordiskt samarbete än att bygga upp det från början – utifrån den geopolitiska realiteten att Norden är och kommer att vara vår geografiska och politiska näromgivning – eller rättare, Norden är sin egen närmaste omgivning.
Geopolitikens säkerhetspolitiska dimension gjorde sig påmind under sessionsveckan.
För första gången på tjugo år övar Nato för sin egentliga uppgift, det kollektiva försvaret av medlemsländerna. Skådeplatsen är Östersjön, där Ryssland genomförde en betydligt större manöver för cirka en månad sedan. I Natos krigsspel är icke-medlemmarna Finland och Sverige indelade i ett antal fiktiva små stater som angriper Nato.
Krigsspel är krigsspel, kartövningen reflekterar inte någon förändring i de politiska relationerna.
Nej, men man behöver inte särskilt mycket fantasi för att förstå vad Nato övar för i ett läge där Nato försvarar sina medlemmar, och Finland och Sverige är krigszon.
Helsingin Sanomat har rätt i att det vore intressant att se hurudana kartor den ryska manövern utgick från.
Värt att notera är också att Nato övar för ett läge där Finlands omtalade Nato-option inte har utnyttjats. Optionen finns bara i teorin, inte i Natos verklighet.