Kalla kommuner
Finland är ett kallt land. Det beror på landets geografiska läge. Men i Finland råder också ett kyligt klimat i fråga om inställningen till invandrare och flyktingar. Det har inget med landets nordliga position att göra.
För några veckor sedan gav en enkät som TNS Gallup hade utfört för Helsingin Sanomat vid handen att finländarnas inställning till invandrare inte har mjukats upp, i vissa fall snarare blivit hårdare. Exempelvis anser över hälften av finländarna – klart fler än tidigare – att inflyttningen bör begränsas så länge det finns arbetslöshet i Finland. Arbetslöshet kommer alltid att finnas.
Över hälften av de tillfrågade är också av den åsikten att den som i alla fall kommer till Finland och tänker stanna här bör bli så lik finländarna som möjligt.
Inställningen till utlänningar förefaller att bli kyligare då ekonomin är sämre. De många kommuner som säger nej till flyktingar hänvisar i huvudsak också till det ekonomiska läget.
Hbl:s kartläggning härom dagen visar vilken akilleshäl kommunerna är i vår flyktingpolitik. För tillfället väntar nästan 300 kvotflyktingar i flyktingläger på att få komma till Finland som utlovat. Bland dem finns också personer som hänförs till fjolårets flyktingkvot. De måste få plats i en finländsk kommun innan de kan komma till Finland. Av årets kvot på 750 flyktingar har hittills endast 36 fått en kommunplats.
Med tanke på att flyktingkvoten för nästa år har höjts till 1050, på grund av det svåra läget i Syrien, är situationen kritisk. Det behövs fler kommunplatser och för det behövs fler kommuner som är villiga att ta emot nödställda flyktingar.
Av kommunerna i vår region är det i huvudsak Hangö och Raseborg som välkomnat kvotflyktingar. Sedan 1990 har sammanlagt cirka 400 flyktingar fått ett nytt hem i Västnyland.
Raseborg och Hangö har färska beslut som visar att man fortsätter på den inslagna linjen – nya flyktingar välkomnas. Enligt ett avtal med NTM-centralen förbinder sig Raseborg att ta emot ca 25 flyktingar vart tredje år, de första nästa år. För Hangös del är överenskommelsen 30-40 flyktingar vart femte år.
Varför inte andra västnyländska kommuner kan visa samma medmänsklighet är svårt att förstå. Åtminstone kan de inte peka på en sämre ekonomi än Hangö och Raseborg.
Var finns solidariteten? Det finns uppskattningsvis 40 miljoner flyktingar i världen, bara från Syrien har nyligen flera miljoner tvingats fly.
Trots att många kommuner är ekonomiskt trängda förvärrar några tiotal flyktingar inte kommunens läge. Staten erlägger kostnaderna för flyktingarnas utkomststöd under tre års tid och andra definierade social- och hälsovårdsutgifter. För barn i skolåldern betalas förhöjt elevanslag och dessutom erhåller kommunerna årliga ersättningar under fyra års tid 2 300 euro per vuxen och nästan 7 000 euro för barn under sju år.
För att ytterligare komma emot kommunerna förbereds för nästa år i samarbete med EU:s flyktingfond extra bidrag till kommuner som tar emot flyktingar.
Trots att kommunernas ekonomi tidigare har varit bättre har många, även rika kommuner, sagt nej till flyktingar. Det ekonomiska läget är en undanflykt till och med i den situation vi nu befinner oss. Avogheten mot flyktingar baseras på människors värdegrund och numera kanske även kryddad av Sannfinländarnas framgångar. Men det är kommunpolitiker inte beredda att erkänna. Ekonomin är en tryggare och samvetsvänligare undanflykt
Ett annorlunda sätt för att försöka öka förståelsen för flyktingarnas situation tillämpades i söndags i Jomala på Åland. Ett tiotal högstadieelever levde i sex timmar som syriska flyktingar i ett rollspel som anordnades av Röda korsets Ålandsdistrikt. De tvingades fly från sin by, betala mutor till höger och vänster, utsattes för förnedrande förhör och fraktades så småningom med filtar över huvudet i buss av människosmugglare till okända vidare öden.
Det är ett rollspel som gärna skulle få spelas av alla högstadieelever och även många vuxna i Finland. Synen på flyktingar är i dag alltför begränsad.